Ateljé Titoff

Hittade i ett gammalt fotoalbum –  foton från den 19 april 1966.

Det är mina barn som poserar i all denna snö, som vi hade så sent på året.

”Va tradigt!” sa mina barn varje morgon när de tittade ut och såg att snön låg kvar.

Jag kommer inte ihåg när snön försvann det året. Jag har heller inget minne av att vi pratade om klimatförändringar.

Det var bara ”naturens nycker” hade alltid varit så sa de äldre i byn Norje där fotot är taget.

19 april 1966 i Norje – mina barn som poserar så villigt – trots att det var ”tradigt” med all snön som låg kvar så sent på året.

.

Idag är det den 20 april 2015 och Ni kan jämföra med dagens bilder i strålande sol som jag lagt in på min blogg i förmiddags. (Se nedan.)

.

.

Kommentera →

I tisdags kom brevbäraren med detta brev.

Innehåll en bok av Pirkko Nordberg

Finska Krigsbarnet Pirkko Nordberg  gav ut denna bok 1982

Pirkko född Mällinnen i Helsingfors.

1931 – 2009

Pirkko var 8 år när hon skickades med en lapp om halsen till Sverige och hamnade hos en kyrkoherdefamilj i Sepptuna utanför Stockholm.

Hon hade det bra i Sverige men tvingades att resa tillbaka till Finland. Hon hade då glömt finska språket. Det blev besvärligt för henne i skolan och Pirkko kunde aldrig förstå att mamman hade skickat i väg henne till Sverige. 1942 fick Pirkko återigen komma till Sverige till samma familj.

Hon blev sedan kvar i Sverige och förhållandet till mamman i Finland blev aldrig bra igen.

Pirkko hamnade så småningom i Skåne och redan år 1992 kom hon med i vår Sydsveriges Finska Krigsbarnsförening.

År 1993 hade vi Riksmöte i Malmö och då förstorade jag upp Pirkkos dikt: Den sargade skaran, den tysta arme’n

och satte upp på en skärm.

Dikten tycker jag är så gripande för det handlar om oss finska krigsbarn, Pirkko har skildrat hur hon kände det.

Nu den tredje mars 2015 hade vi årsmöte i Eslöv.

Då passade jag på att läsa Pirkkos dikt igen.

(Tack Gunilla och Timo för lånet av detta foto från er blogg.)

Efteråt fick Pirkkos man Nils Nordberg, 86 år veta att jag läst upp Pirkkos dikt och att hon inte var bortglömd i vår förening.

Han blev mycket rörd och glad över att vi hyllat hans hustru, som han var gift med i 59 år.

Som tack, skickade han mig Pirkkos diktbok till mig. Jag blev glad över denna oväntade gåva.

.

.

Kommentera →

Titta på denna bild från Damernas Världs tidning från 1975 – ja, då förstår Ni vad jag menar – detta rymliga och vackra mode.

Jag köpte klänningen och jag bar den så mycket att jag slet upp den. På den tiden arbetade jag i polisuniform så det var en glädje att få klä sig i denna snygga klänning på min fritid.

Jag önskar att detta mode kommer tillbaka, jag vill ha rymligt mode och lagom längd d v s att klänningen täcker knäna. Det kallar jag kvinnligt.

Nu för tiden och några år tillbaka så skall ju klänningarna se ut som långa blusar och att man då måste ha leggings.

Nej, det är inget mode som passar mig!

Jag kan längta till att kunna bära en sådan byxdress som jag burit – nej, det går inte – jag har inte den figuren längre – är alldeles för mullig. Det är bara att acceptera trivselkilona som har trillat på en på äldre dar. Plus acceptera att håret är helt grått numera.

Mitt ordspråk är ju: Det kunde varit värre

.

.

Denna blåsiga och snöregniga dag som vi har i Karlshamn, passar det bra att laga till en enkel soppa.

Vill Ni se hur vädret är just nu i Karlshamn

KLICKA HÄR

webbkamera som sänder direkt

då ser Ni torget med torghandel, jag ser att fiskbilen är där, hade det varit bättre väder hade jag absolut gått ut och handlat av denne fiskhandlare. Försöker att äta lite mer fisk varje vecka.

Men inte idag – efter att jag har lagt ut lite bilder på min soppa – så skall jag sätta mig till bords och äta den.

Min gamla Kockumsgryta kommer till användning ofta – den håller – har hållt i över 50 år.

Enkla ingredienser: morrötter, fänkål, vitlök, purjolök, korngryn och lite köttfärs.

Får fräsa i grytan några minuter innan korngryn, burktomater och buljong hälles på.

Korngryn i soppan gör att den blir mer fyllig. ”Lite malle” som jag brukar säga. Mättar lite mer.

Färdig – det doftar såååååååå ljuvligt – det känner jag nu när jag skriver detta.

.

.

Jag gillar färg, har alltid gjord det, rött särskilt, tittar man på mina köksredskap så är de verkligen färgglada.

Det är ju mycket roligare att använda en röd ”slickepott” än en grå. Eller hur?

Men ”äkta” träslevar har jag också och de är så behagliga att hålla i och fungerar alltid utan att repa.

.

.