Gunilla Pontén år död, blev 90 år

Bild från SvRadios hemsida

.

I min bokhylla har jag hennes bok:

TYG O OTYG

.

Det är en vacker bok konstnärligt formgiven.

Jag tyckte alltid det var så spännande att följa hennes skapande. Man blev glad över hennes färgstarka och mycket ovanliga kläder.

Spännande var också att läsa om hennes privatliv. Fyra barn med fyra olika män.När hon födde det sista barnet var hon 40 år.

.

.

.

.

Gunilla Ponténs föräldrar var adliga och då presenteradesadliga familjerss barn vid hovet.

Denna läckra klänning bar Gunilla Pontén vid detta tillfälle. När hon gjorde hovningningen så försvann den lilla ”tygbubblan” ner i den större. Hennws klänning väckte uppseende och pratades länge om i hovets kretsar.

.

.

.

Krigsbarnsresa till Finland den 8 maj 2019.

Sjungande tackar de för maten på VIKING LINES MARIELLA.

Filmat av Kurt Mälarstedt.

Utlagt på YouTube av Marjatta Titoff.

Under gårdagen fick jag erfara (positivt) vad Facebook kan ställa till md.

Polisvännen Jan i Motala lade ut ”Mitt polisliv” i den nystartade Faceebookgruppen  ”Polisnostalgi”.

Jag som brukar ha en eller två besökare på min polissida varje dag.

Igår hade jag (såg på min statistik) att jag hade 50 besökare på mitt polisliv, på en enda dag.

Jag som inte har Facebook blev mycket imponerad. Jan skriver idag :

Kuriosa sett från min icke yrkesmässiga Polisbakgrund är att tonen är MYCKET god.
Jämfört med andra grupper där skitsnack och avundsjuka florerar.

.

.

Igår var det 50 år sedan vi påbörjade vår polisutbildning i Solna.

Vi 19 i samma grupp, har under åren försökt att ha koll på varandra om var vi jobbade som polis någonstans i Sverige.

.

Igår fick jag vetskap om att Staffan avled i höstas. Elsie-Mari dog nu i april 2019.

Jag blev ledsen över att min bänkkompis Elsie-Mari är död. Vi satt i bokstavsordning och hon och jag kom varandra väldigt nära.

.

Elsie-Mari och jag år 1969.

Vi är klädda i polisens arbetsoverall.

.

Elsie-Mari hade en underbar handstickad ulljumper – gick i gula färger – hon hade sjlv stickat den i tre olika färger.

En jumper som blir outslitlig med dessa tredubbla garne,r stickade på en o samma gång.

.

Min beundran var stor över hennes jumper.

Hon frågade då om hon fick sticka en liknande jumper till mig, om jag betalade ullgarnet på 300 kronor .

Absolut ville jag det, men min jumper skulle gå i rött.

Min älsklingsfärg.

.

Här ovan ser Ni min vackra jumper. Nytaget foto!

Man sliter inte upp en sådan tjock jumper. Stickad på rundstickor och det betyder att man måste klippa upp för ärmarna. Och sedan sticka ärmarna. Man måste vara mycket säker på vad man gör, när man klipper i det nystickade.

.

För 15 år sedan fick jag ett postpaket med två vackra handstickade grytlappar av Elsie-Mari.

Hon berättade att hon numera stickar jumprar i nio olika garner.

Hur kan  man hålla reda på alla dessa garner. Men som Ni ser är avigsidan lika vacker.

.

.

TACK Elsie-Mari för vår långa vänskap.

.

.

.

.

Det är ett barnbarn som är i Sydafrika just nu i sex dagar.

Det är jobbet som bjuder på denna resa – jobbar med data.

.

När jag jobbade då var det i Skåne på ett slott vi hade konferans, det är verkligen stor skillnad.

.

Sydafrika är enormt långt bort. Flygresan därifrån till London tar 12 timmar. Sedan flyg till Kastrup på två timmar. Tåg till Malmö

Tågförseningar är vi vana vid i Sverige så vem vet tågresan tar kanske en längsta tiden på resan. Hoppas inte!

.

Döstädning bland mina foton.

År 1946 jag (med katt) och en av mina fostertanter i Norje.

Fotot togs för att dokumentera att det gick att odla majs i Norje/Blekinge. Fotot skickades till Amerika (som man sa på den tiden) till mina fostertanters bror sEinar om bodde där sedan år 1910.

Einar var en storrökare/pipa. Vid resan till Sverige hade han smugglat majskorn i en tobaksplåtburk,

Han kom tillbaka till Sverige efter 36 år i Amerika.  Krigen gjorde att han inte kunde resa hem, som han ville.

.

Jag var sex år gammal och minns att det stannade en taxi utanför huset och ut klev brodern som syskonen inte sett på 36 år.

Stor glädje!

Jag hörde (kunde och förstod svenska då) att den ena tanten sa, att vi har bara sill och potatis idag till middag. Hon menade, att det borde vara en festmiddag när brodern kom hem efter så många år.

.

Einar tvåa från höger i bakre raden år 1910.

Efter 36 år kom han tillbaka, men då var föräldrarna döda och även en syster.

.

Varje gång Einar besökte sin hemby, kom lokaltidningen och intervjuade honom.

Detta klipp är från år 1957.

.

Foto från 1946, äntligen var syskonen samlade.

T o m jag syns på fotot.

.

Titta noga på bilden… jag har redan där en kaxig attityd.

Mina fostertanter gav mig så mycken kärlek att jag mådde bra efter 17 månader i Sverige.

.

Einar fiskade mycket vid sina besök i hembyn.

Fisknätet hänger på hönshuset i bakgrunden på bilden.

Jag fick också hålla i en fisk.

.

Einar år 1957.

Lägg märke till hur han håller sin pipa.

Jag tyckte deet var ett trolleri men det var en arbetsskade.

Han saknade långfingret på höger hand.

Fingret förlorade han bara något år efter att han flyttat till Amerika. På den tiden fanns det inga försäkringar som täckte förlusten av en kroppsdel, det var bara att jobba på som vanligt, så fort skadan var läkt.

.

När Einar fick vetskap om att jag fanns, så tillbaks till Amerika började han att skicka kläder och leksaker till mig.

Glädjen över Amerika-paketen av stor. Jag var nog den mest moderna och  välklädda ungen i hela byn.

Mer om  Amerika-kläderna vid ett annat tillfälle.

.