.
.
.
Jag kommer från finska Karelen.
Mitt namn Marjatta Titoff är mitt karelska namn.
Min släkt har alltid bott på ön Lunkula i sjön Ladoga
så långt tillbaka man kan forska.
.
Kriget gjorde att jag skickades till Sverige ”med en lapp om halsen”
efter mycket ”om o men” blev jag kvar i Sverige.
.
År 1650
År 1696
År 1720
År 1763
År 1770
År 1772
.
.
Karta över min hembygd år 1908
.
Karta från min hembygd år 1940
.
I den väldiga sjön Ladoga ligger ön Lunkula, med en bro över till fastlandet Salmi.
Min morfar fick order av militären att sköta evakueringen från Lunkula, vår ö.
När befolkningen hade evakuerats
var ordern att sätta eld på alla hus på ön, samt att spränga den vackra träbron.
Det var min morfars förfärliga uppgift. Han utförde uppgiften.
.
.
M i t t s l ä k t t r ä d klicka här
.
.
Karelens vapen
.
.
.
.
.
Familjen Titoff
mamma Jevdokia (smeknamn Dynja), pappa Feodor
barnen Anja, Marjatta och Anna
.
.
.
Min mamma Jevdokia (smeknamn Dynja) år 1941.
Mamma bär en krigsänkemedalj på sin svarta klänning.
32 år och änka.
.
.
Makarna Mironoff
(min mormors syster)
.
Min storasyster Anna Titoff
Anna Titoff
.
.
Marjatta Titoff
Detta är det enda foto jag har på mig själv från Finland.
.
.
.
Förteckning av barn vilka avresa till Sverige
.
.
.
.
Flygresor till Sverige
.
Jag skickades med en lapp om halsen med flyg den 18 nov 1944
den
19 nov 1944
kom jag till Eringsboda barnförläggning i Blekinge
Vistades där tillsammans med 48 finska barn
innan vi placerades ut i olika fosterhem i Blekinge.
.
Min första jul i Sverige var år 1944 på barnförläggningen i Eringsboda.
.
I januari 1945 upplöstes barnförläggningen i Eringsboda och vi 49 barn placerades ut i olika fosterhem i hela Blekinge.
.
Mitt öde gjorde att jag kom till västra Blekinge, till byn Norje.
.
25 januari 1945 kom jag till mitt fosterhem i Norje, till tre ogifta systrar.
.
.
Två almanackor från år 1945
från mitt fosterhem i Norje i Blekinge.
.
Min fosterfamilj har bara antecknat (skivit med blyerts)
två ord
i den ena almanackan
orden är: Marjatta kom
i den andra almanackan från år 1945
bara ett ord:
Marjatta
.
.
Det viktigaste det året var; att Marjatta kom till dem.
DET TACKAR JAG FÖR
Jag hade tur som hamnade hos dessa snälla främmande tanter.
.
.
.
.
Efter några månader i mitt fosterhem såg jag ut så här.
Skadad psykiskt och fysiskt.
I Finland vårdades jag för en svår skallskada på ett militärsjukhus.
Jag hade fått skallen krossad.
Skadan sträcker sig ner till vänster ögonbryn.
Just därför fick jag ha hellugg.
.
Detta att bli förflyttad till främmande människor som talade ett främmande språk
har satt sina spår.
Först svek min mamma mig genom att skicka iväg mig, lura iväg mig att jag
skulle få åka buss.
Sedan att fosterfamiljen skulle skicka mig tillbaka, vilket betydde att
jag blev lurad igen.
Min förtvivlan var så stor så min fosterfamilj lät mig stanna.
De trotsade myndigheterna helt enkelt.
.
I Finland stod mamma och väntade på mig och hon skulle då ha satt mig på barnhem direkt.
Mammas nya man ville inte ha hem mig.
.
.
Hälsodekleration från Eringsboda.
Vi blev undersökt av ortens läkare.
Klicka på bilderna två gånger för att kunna läsa texten.
.
.
.
”Hon får kvarstanna tills vidare”
.
.
.
.
Överst i bild jag och tre barn (syskon) som kom till lilla byn Norje år 1945.
Endast jag lever, de tre syskonen är numera döda.
.
.
.
Jag skickades med flyg till Sverige, den 18 nov 1944.
.
Finlands flagga
..
Min farmors testamente,
hon som varken kunde läsa eller skriva,
hon underteckande sitt testamente med sitt bomärke.
.
Så klok min farmor var, som mitt under brinnande krig och på flykt inne i det egentliga Finland
kunde komma på att hon borde skriva ett testamente, hon som varken kunde läsa eller skriva.
.
.
.
.
Medlemsnytt; finska krigsbarnstidningen i Sverige.
.
.
År 2002 jag och min moster Grafiira.
.
.
.
År 2002 fick jag med tidningen Sydsvenska Dagbladets hjälp komma till ön Lunkula
som numera ligger i Ryssland.
.
Det var Sydsvenskans journalist Gunnel Arbin som tog mig ”hem”.
Hon tyckte att det var intressant
med min farmors testamente som jag hade lyckats få tag i.
Med testamentet i handen promenerade jag runt på ön Lunkula för att försöka
att finna den jord jag fått ärva av min farmor.
.
Läs reportaget på tre sidor över nätet:
.
På jakt efter rötterna i Karelen
.
.
.
.
.
I Medlemsnytt skrev jag om två finska krigsbarnsöden som berört mig.
Klicka på reportaget för att läsa det.
.
.
Mina två pass – ett svenskt och ett finskt – jag har dubbelt medborgarskap.
.
.
.
Framsidan
Detta lilla guldmynt, Ståls Penning, formgavs av konstnären Wäinö Aaltonen.
Såldes i Sverige under åren 1945 – 1947, för att hjälpa Finland.
.
Guldmyntet präglades i hundratusentals exemplar.
Hjälpkommittén för Finlands barn administrerade försäljningen, som sköttes av kommitténs länsombud.
.
Konstnärens signatur WA finns i den lilla rutan på framsidans nederkant.
.
Baksidan
MINNE AV 1940-TALETS HJÄLP TILL FINLAND
MER ÄN LEVA FANN JAG VAR ATT ÄLSKA
.
Namnet Ståls Penning är hämtat från Fänrik Ståls Sägner.
Devisen på baksidan kommer också från diktsamlingen.
Myntet såg ut som ett guldmynt, men kvalitén var inte bra.
Under åren har de flesta Stålspenningar skrapats och nötts i byrålådor och plåtaskar.
.
.
.
Mycket intressant läsning.
Tack Marjatta!
Marjatta!
Med en tår i ögonvrån och ett styng i hjärtat tog jag del av din fantastiskt fina berättelse om att söka dina rötter i Karelen. Känslosamt och fint och samtidigt en nyttig beskrivning av Sveriges och Finlands gemensamma historia.
Synd att jag inte upptäckt din blogg tidigare. /Best wishes from absent friend for 40 years
PS. Jag hoppas vi kan ses /DS
hej jag gör en uppsats i skolan om finska krigsbarn och vill så desperat läsa dina artiklar som du länkar till men hur jag än gör så står det bara att de inte är tillgängliga längre. hur gör jag för att läsa allt om det du vet. mvh Emma som blir så berörd av er resa.
Hej
Mitt namn är Tomas Larsson och jag bor i Stockholm. Min mor, Eila, föddes 1938 i den lilla byn Lemminkylä, utanför orten Koivisto. Eila åkte dock cirka 4 år gammal till Sverige, tillsammans med sin syster Raili. Väl framme i Sverige delades de dock snabbt och Eila fick bo hos en familj strax utanför Värnamo. Jag träffade Raili första gången när jag just hade fyllt 50 år, som istället fick växa upp i ett hem strax utanför Jönköping. Hur man kunde dela upp två syskon i ett främmande land har jag aldrig kunnat förstå.
När jag genom åren har läst om (s k) krigsbarn är det hela tiden samma mönster som återkommer i deras berättelser; plötsligt skickas de iväg, i mycket unga år, till ett främmande land med ett främmande språk och till främmande människor, ofta för att i ung vuxen ålder mer eller mindre tvingas tillbaka till Finland. Min mor fick dock svenskt medborgarskap och kunde därför börja ett nytt liv i Stockholm. Och det gick bra för mamma.
Återigen, det återkommande mönstret i berättelserna om ”krigsbarn” är något som jag för varje år har fått allt svårare att förstå. Hur kunde myndigheter tillåtas agera på detta vis? Att Finland var i krig är en sak, men hur kunde de finska och svenska myndigheterna behandla små barn på det sättet? Deras agerande lämnar ju sår för livet, men har i svensk massmedia mest förklarats i termer som att ”det var det enda de [myndigheterna] kunde göra”. Något som jag, återigen, har fått allt svårare att förstå med åren.
Jag läste noga Din berättelse och jag kände igen väldigt, väldigt mycket. Hade jag vid 4 års ålder skickats ensam till ett främmande land hade jag med all sannolikhet reagerat på samma sätt.
Eila fick tre barn och vi bor nu alla i Stockholm. Kontakten med Finland har vi dock aldrig haft och först när jag själv fyllt 50 började jag att forska i min bakgrund. Jag har spårat mina släktband tillbaka till år 1540 då en av mina förfäder föddes strax utanför staden Viborg. Släkten verkar genom seklerna ha rört sig långsamt söderut från Viborg- trakten, hela tiden inom några få kommuner/församlingar på linjen Viborg- Koivisto (samt Kuomelajärvi och Johannes). Och hela tiden i områden med djupa skogar. När jag ser satellitfoton från dessa trakter är det deprimerande att se hur Ryssland totalt har lyckats köra hela regionen totalt i botten; mammas gamla släktgård och hela landskapet runt omkring har drabbats av någon form av grov skövling (kalhygge kombinerat med enorma diken etc). Och rakt igenom byn har en enorm kraftledning byggts, samt en ny militärflygbas bara några kilometer ifrån. Vägarna ser till stora delar ut som om de än idag ligger på ett slagfält (grusvägar, delvis igenvuxna och med djupa vattenpölar).
Mamma var min stora trygghet i livet och jag träffade henne ofta och regelbundet, även under slutet av mammas liv. Men min bakgrund från Karelen är först något som jag under senare år har blivit medveten om. Och där jag allt mer har börjat intressera mig även för den övriga delen av Karelen, samt karelarnas genom seklerna utsatta position.
Tack för din berättelse.
/Tomas Larsson, Stockholm 2022.02.28