Mitt Karelen

.

.

Jag kommer från finska Karelen.

Mitt namn Marjatta Titoff är mitt karelska namn.

Min släkt har alltid bott på ön Lunkula i sjön Ladoga

så långt tillbaka man kan forska.

.

Kriget gjorde att jag skickades till Sverige ”med en lapp om halsen”

efter mycket ”om o men” blev jag kvar i Sverige.

.

År 1650

År 1696

År 1720

År 1763

År 1770

År 1772

.

.

Karta över min hembygd år 1908

.

Karta från min hembygd år 1940

.

I den väldiga sjön Ladoga ligger ön Lunkula, med en bro över till fastlandet Salmi.

Min morfar fick order av militären att sköta evakueringen från Lunkula, vår ö.

När befolkningen hade evakuerats

var ordern att sätta eld på alla hus på ön, samt att spränga den vackra träbron.

Det var min morfars förfärliga uppgift. Han utförde uppgiften.

.

.

M i t t   s l ä k t t r ä d   klicka här

.

.

Karelens vapen

.

.

.

.

.

Familjen Titoff

mamma Jevdokia (smeknamn Dynja), pappa Feodor

barnen Anja, Marjatta och Anna

.

.

.

Min mamma Jevdokia (smeknamn Dynja) år 1941.

Mamma bär en krigsänkemedalj på sin svarta klänning.

32 år och änka.

.

.

Makarna Mironoff

(min mormors syster)

.

Min storasyster Anna Titoff

Anna Titoff

.

.

Marjatta Titoff

Detta är det enda foto jag har på mig själv från Finland.

.

.

.

Förteckning av barn vilka avresa till Sverige

.

.

.

.

Flygresor till Sverige

.

Jag skickades med en lapp om halsen med flyg den 18 nov 1944

den

19 nov 1944

kom jag till Eringsboda barnförläggning i Blekinge

Vistades där tillsammans med 48 finska barn

innan vi placerades ut i olika fosterhem i Blekinge.

.

Min första jul i Sverige var år 1944 på barnförläggningen i Eringsboda.

.

I januari 1945 upplöstes barnförläggningen i Eringsboda och vi 49 barn placerades ut i olika fosterhem i hela Blekinge.

.

Mitt öde gjorde att jag kom till västra Blekinge, till byn Norje.

.

25 januari 1945 kom jag till mitt fosterhem i Norje, till tre ogifta systrar.

.

.

Två almanackor från år 1945

från mitt fosterhem i Norje i Blekinge.

.

Min fosterfamilj har bara antecknat (skivit med blyerts)

två ord

i den ena almanackan

orden är: Marjatta kom

i den andra almanackan från år 1945

 bara ett ord:

Marjatta

.

.

Det viktigaste det året var; att Marjatta kom till dem.

DET TACKAR JAG FÖR

Jag hade tur som hamnade hos dessa snälla främmande tanter.

.

.

.

.

Efter några månader i mitt fosterhem såg jag ut så här.

Skadad psykiskt och fysiskt.

I Finland vårdades jag för en svår skallskada på ett militärsjukhus.

Jag hade fått skallen krossad.

Skadan sträcker sig ner till vänster ögonbryn.

Just därför fick jag ha hellugg.

.

Detta att bli förflyttad till främmande människor som talade ett främmande språk

har satt sina spår.

Först svek min mamma mig genom att skicka iväg mig, lura iväg mig att jag

skulle få åka buss.

 Sedan att fosterfamiljen skulle skicka mig tillbaka, vilket betydde att

jag blev lurad igen.

Min förtvivlan var så stor så min fosterfamilj lät mig stanna.

De trotsade myndigheterna helt enkelt.

.

I Finland stod mamma och väntade på mig och hon skulle då ha satt mig på barnhem direkt.

Mammas nya man ville inte ha hem mig.

.

.

Hälsodekleration från Eringsboda.

Vi blev undersökt av ortens läkare.

Klicka på bilderna två gånger för att kunna läsa texten.

.

.

.

”Hon får kvarstanna tills vidare”

.

.

.

.

Överst i bild jag och tre barn (syskon) som kom till lilla byn Norje år 1945.

Endast jag lever, de tre syskonen är numera döda.

.

.

.

Jag skickades med flyg till Sverige, den 18 nov 1944.

.

Finlands flagga

.

..

.

Min farmors testamente,

hon som varken kunde läsa eller skriva,

hon underteckande sitt testamente med sitt bomärke.

.

Så klok min farmor var, som mitt under brinnande krig och på flykt inne i det egentliga Finland

kunde komma på att hon borde skriva ett testamente, hon som varken kunde läsa eller skriva.

.

.

.

.

Medlemsnytt; finska krigsbarnstidningen i Sverige.

.

.

År 2002 jag och min moster Grafiira.

.

.

.

År 2002 fick jag med tidningen Sydsvenska Dagbladets hjälp komma till ön Lunkula

som numera ligger i Ryssland.

.

Det var Sydsvenskans journalist Gunnel Arbin som tog mig ”hem”.

Hon tyckte att det var intressant

med min farmors testamente som jag hade lyckats få tag i.

Med testamentet i handen promenerade jag runt på ön Lunkula för att försöka

att finna den jord jag fått ärva av min farmor.

.

Läs reportaget på tre sidor över nätet:

Tårfyllt möte med mostern

.

På jakt efter rötterna i Karelen

.

Glömmer aldrig bussresan

.

.

.

.

I Medlemsnytt skrev jag om två finska krigsbarnsöden som berört mig.

Klicka på reportaget för att läsa det.

.

.

Mina två pass – ett svenskt och ett finskt – jag har dubbelt medborgarskap.

.

.

.

Framsidan

Detta lilla guldmynt, Ståls Penning,  formgavs av konstnären Wäinö Aaltonen.

Såldes i Sverige under åren 1945 – 1947, för att hjälpa Finland.

.

Guldmyntet präglades i hundratusentals exemplar.

Hjälpkommittén för Finlands barn administrerade försäljningen, som sköttes av kommitténs länsombud.

.

Konstnärens signatur WA finns i den lilla rutan på framsidans nederkant.

.

Baksidan

MINNE  AV  1940-TALETS  HJÄLP  TILL  FINLAND

MER ÄN LEVA FANN JAG VAR ATT ÄLSKA

.

Namnet Ståls Penning är hämtat från Fänrik Ståls Sägner.

Devisen på baksidan kommer också från diktsamlingen.

Myntet såg ut som ett guldmynt, men kvalitén var inte bra.

Under åren har de flesta Stålspenningar skrapats och nötts i byrålådor och plåtaskar.

.

.

.