Jag jobbar på med min ”döstädning light”.

Men vissa foton kan man bara inte slänga. De ger mig sådana fina minnen så det är en fröjd att plocka fram dem och njuta över en lycklig tid.

Året är 1970, jag arbetade som polis i Karlshamn. Bostaden låg nära jobbet och mina barn hade nära till skolan. De sneddade över polishusets gård – genvägen – till skolan. Alla gjorde så, att promenera bara några meter från polishuset. Nu är det annorlunda, ett högt staket omgärdar polishusets gård. Ingen kan längre ta denna genväg.

.

.

Polisen i Karlshamn hade skjutövning på Stibyberget i Hällevik på Listerlandet i Blekinge.

Vi poliser på ordningen som inte var i tjänst. just den dagen (vi jobbade i skift) vi fick vara med och då även ta med våra barn, denna varma fina sommardag.

Ett av mina barn tog denna bild. Jag klädd i rött – en färg – som jag älskar.

.

Efter skjutningen fick mina barn gå fram och sätta klisterlappar på de ställen jag lyckats träffa. Lägg märke till bomullstussen i örat – skulle skydda mot de skarpa smällarna, även vi poliser hade sådant dåligt skydd. Numera är skyddet mycket bättre.

Jag blir så varm om hjärtat när jag ser denna bild på mina underbara barn. Jag är ju lyckligt lottad som som fött två friska barn och sedan har jag fått fyra friska barnbarn och två friska barnbarnsbarn. Medan livet pågick som bäst – mitt uppe i livet – då hade man inte tid att fundera på denna lycka. Men nu när jag närmar mig 80 år ja, då kommer tankarna på hur mycket jag har att vara tacksam över.

.

Mina två barn är som ”natt och dag” så olika. Den ena mörkhårig med bruna ögon och är kvällsmänniska. Den andra är ljushårig med blå ögon och är morgonmänniska. Som väl var kunde jag alltid erbjuda dem varsitt sovrum så de kunde behålla sina vanor.

.

.

År 1970

.

.

På den tiden fanns det något som hette ”Skolpolis”.

Det var frivilliga skolelever som utbildades till skolpolis av den riktiga polisen. Min äldsta dotter anmälde sig och här ses hon på Erik Dahlbergsvägen vid övergångsstället intill Ronnebygatan.

På den tiden respekterades skolpolisernas ”stopp” idag hade ingen brytt sig. Kommer inte ihåg vilket år de togs bort.

Lägg märke till de röda utsvängda långbyxan, väldigt modernt med utsvängda långbyxor på den tiden. Mina barn fick mycket röda kläder av mig så när de var små, när de blev lite mer vuxna så bestämde de att aldrig mer bära kläder i färgen rött.

.

.

Till sist

min älsklingsbild:

Det finns så mycken kärlek bakom deras vinkning till mamma som tog fotot.

År 1970, mina barn åker karusell på torget i Karlshamn. Under Östersjöfestivalen kunde barn roa sig med en sådan karusell.

I år är blir det inge Östersjöfestival p g a corona.

.

.

Stor döstädning gjorde jag för flera år sedan, därefter har jag varit noga med att inte samla på mig saker.

Mina anhöriga skall inte ha en massa jobb med att göra av med saker som jag samlat på mig.

Både barn och barnbarn är vuxna och de alla har redan byggt upp sina hem med saker som de gillar. De vill absolut inte ha mer.

Nu i dessa coronatider har jag börjat att rensa ut igen = döstädning light.

Jag med mina 70 plusplis är ju i riskzonen så jag förbereder mig. Jag vill inte dö i corona, just för att man blir så fruktansvärt sjuk och har så ont och hamna i respirator är förfärligt.

Nej,

jag vill dö lugnt och hastigt just såsom konstnären Ulrica Hydman-Vallien (1938 – 2018) dog.

Hon planerade att gå på ett föredrag i byn där hon bodde, Färdigklädd sjönk hon hastigt ihop och dog utan ett ljud. Sådan smärtfri död önskar jag mig, absolut ingen våldsam coronadöd.

.

.

I min döstädningsiver fann jag en papplåda.

I den låg tre saker som jag sytt i skolslöjden i Norje skola, på 1950-talet.

Dessa saker är ju inget mina anhöriga önska ärva.

Varför sparar jag då dessa saker? Jo, för mig väcker det minnen och samtidigt är det slöjdens historia i en skola på landet på 950-talet.

Fotot ovan är ett förkläde i kraftigt bomullstyg. Önskar att nutidens underlakan, man köper i affärerna, att de hade varit i samma tjocka tyg.De underlakan man köper är så tunna att men ser madrassens randiga mönster.

Så välsytt och ha lärt mig att sy på maskin i syslöjden gjorde att jag fortsatte att sy det mesta under åren. Det var kläder både till mig och barnen.  Symaskinen har jag alltid vari mycket god vän med.

.

Titta så välsydd…

Den blå tråden fick man genom att trä symaskinens nål med blå övertråd medan undertråden var vit.

M T broderade man för hand.

.

Även på de två välsydda fickorna finns den blå tråden, Mycket effektfullt!

.

Denna slöjdpåse i rutigt bomullstyg sydde jag i skolans syslöjd. M T broderade jag i svart garn.

.

Denna enkla löpare/bordsduk sydde jag också i slöjden.

.

Vad gör jag av dessa tre slöjdalster?

Kan inte få för mig att kasta dem i soporna. Kanske Hembygdsföreningen i Norje vill ha ett stycke skolhistoria?

.

.

.

.

.

.

I mitt smyckesskrin har jag en brosch som jag ärvt av min fosterfamilj.

De var min tant Amelie som ägde den. Hon kallade broscen för ”Gerdorfs brosch”.

Varför?

Jo, kusinen Gerdorf (bodde också i samma by/Norje) han hade en gång berömt henne, för hennes vackra brosch. Den komplimangen glömde hon aldrig. Varje gång hon hade just den broscen på sig, sa hon alltid, ”jag tror jag tar Gerdforfs brosch på mig”.

Jag kommer ihåg broscen hur fin den var på en mörkgrön klänning, som hon bar. Detta minns jag från 1950-talet.

Tyvärr har jag inget grönt att fotografera broscen på, det fick blir röd bakgrund.

.

Visst är den vacker!

6 cm i diameter, okänt material.

.

Någon kanske undrar varför jag skriver om Gerdorfs brosch nu…

Jo, minnet väcktes till liv, under gårdagen, genom en dödsannons i lokaltidningarna i Blekinge. Gerdorfs ene son var död, såg jag. Han var född 1947. En gammal Norjebo som jag träffade senast år 2005 på en begravning i Ysane kyrka.

Ja, det var ett Norje-minne…

.

.

Vi vill inte ha snö som ligger kvar – men det kommer

den nog att göra . vi har 4 minusgrader också.

.

.

.