Coronadöstädning

Stor döstädning gjorde jag för flera år sedan, därefter har jag varit noga med att inte samla på mig saker.

Mina anhöriga skall inte ha en massa jobb med att göra av med saker som jag samlat på mig.

Både barn och barnbarn är vuxna och de alla har redan byggt upp sina hem med saker som de gillar. De vill absolut inte ha mer.

Nu i dessa coronatider har jag börjat att rensa ut igen = döstädning light.

Jag med mina 70 plusplis är ju i riskzonen så jag förbereder mig. Jag vill inte dö i corona, just för att man blir så fruktansvärt sjuk och har så ont och hamna i respirator är förfärligt.

Nej,

jag vill dö lugnt och hastigt just såsom konstnären Ulrica Hydman-Vallien (1938 – 2018) dog.

Hon planerade att gå på ett föredrag i byn där hon bodde, Färdigklädd sjönk hon hastigt ihop och dog utan ett ljud. Sådan smärtfri död önskar jag mig, absolut ingen våldsam coronadöd.

I min döstädningsiver fann jag en papplåda.

I den låg tre saker som jag sytt i skolslöjden i Norje skola, på 1950-talet.

Dessa saker är ju inget mina anhöriga önska ärva.

Varför sparar jag då dessa saker? Jo, för mig väcker det minnen och samtidigt är det slöjdens historia i en skola på landet på 950-talet.

Fotot ovan är ett förkläde i kraftigt bomullstyg. Önskar att nutidens underlakan, man köper i affärerna, att de hade varit i samma tjocka tyg.De underlakan man köper är så tunna att men ser madrassens randiga mönster.

Så välsytt och ha lärt mig att sy på maskin i syslöjden gjorde att jag fortsatte att sy det mesta under åren. Det var kläder både till mig och barnen. Symaskinen har jag alltid vari mycket god vän med.