.
Kl 08:30 idag när jag sneddade över torget för att ta mig till min målning i Vuxenskolans lokaler.
Möttes jag av denna vackra påskbukett i plåt, som kommunens duktiga personal tillverkat.
.
Ni ser hur stor och hög påskblommorna är, min skugga ser Ni till vänster.
.
.
.
.
.
TACK Karlshamns Kommun för detta vackra på vårt torg!
.
.
Kommentera →Efter några månader på en barnförläggning i Eringsboda i östra Blekinge, blev jag satt i en taxi för att skickas till ett hem i västra Blekinge.
Som hade anmält att de önskade ta emot ett finskt krigsbarn.
Nu så här långt efteråt, har jag förstått, att det var en stor lycka för mig att få hamna i detta kärleksfulla fosterhem och att jag blev ensambarn där.
Jag behövde inte konkurera med några andra barn, jag kunde få all uppmärksamhet och kärlek.
.
Jag hade denna mössa på mig när jag anlände till Norje.
Har mössan kvar fortfarande.
Färgglad mössa, som säkert mina syskon haft före mig. Lite sliten lagad mössa. Fetvadd som foder och knytbanden var ersatta med ett rött bomullstyg.
Ett hjärta av renskinn finns båda sidorna av mössan
Ett resedokument omtalar att jag vägde 17 kg och jag hade blivit tilldelad numret: V-Ku 946
Jag har inget minne av taxiresan och heller inget minne av mötet med min fosterfamilj.
Jag fick veta senare att jag hade skickats till tre ogifta systrar i Norje.
.
På kvällen samma dag som jag anlände till fosterhemmet har jag ett minne.
Nämligen följande:
Jag sitter på soffan i köket.
Plötsligt öppnas dörren till köket, och in kommer en tant som stänger dörren. Sedan sätter hon sig på stolen som står just innanför dörren.
Hon tittar på mig så vänligt.
(Efteråt har jag fått veta att den tanten hade sitt arbete i en affär i Norje.
Hon hade avslutat sitt arbete för dagen och skyndat sig hem för att titta på krigsbarnet de hade fått sig tilldelat.)
Efter en stund reser sig tanten upp och går fram till mig där jag satt på soffan.
Hon slår sig ner bredvid mig och så tar hon upp mig i sin famn och jag får sitta i hennes knä.
Efter en stund upptäcker jag hennes vackra knappar som hon har på sin klänning.
Jag tycker omedelbart om dessa knappar och börjar att fingra på dem.
Efter mina fostertanters död (alla tre) fick jag ärva mitt fosterhem.
I en skräplåda under en trappa, i en skrubb hittade jag denna knapp som Ni ser på bild här ovan.
Jag blev så varm om hjärtat att jag fann denna enda knapp. En sådan knapp som jag satt och fingrade på 1945.
Att hitta denna knapp efter 39 år, ja, det var en sådan lycka.
Så vacker knapp i metall. Idag tycker jag den ser ut som en chockladgodis med strössel över.
Då år 1945, tänkte jag nog inte på godis, hade säkert aldrig fått se eller smaka något sådant, jag tyckte nog bara att den var vacker.
Baksidan av knappen
Lapp om halsen hade jag, men jag har inget foto på lappen.
Den var så förfärlig att jag tog inte den med när jag flyttade från fosterhemmet ”ut i livet”.
Endast mössan tog jag med mig.
Mina fostertanter har sedan under årens lopp slängt lappen, de trodde säkert att jag inte på något sätt ville ha lappen kvar.
Här ser Ni hur våra lappar såg ut. 70 000 barn hade en sådan lapp om halsen när vi lämnade Finland.
.
Mina fostertanter tyckte det var ett viktigt år 1945, för de efterlämnade två almanackor från det året.
Gamla almanackor brukar oftast vara fulla med anteckningar om vädret och annat smått o gott. Nej, inte dessa två!
I de båda almanackorna finns endast antecknat att Marjatta kom, inget annat finns antecknat. Det var en stor händelse för dem.
Marjatta kom
Denna blå almanacka skänkte jag till Hembygdsmuseét i Norje, den finns i montern med krigsbarnen som kom till Norje.
.
Den andra almanackan har jag sparat och den finns i mitt hem nu.
Med blyerts är det antecknat den 25 januari 1945: Marjatta
Inget annat finns skrivit i almanackan bara det viktigaste nämligen Marjatta.
TACK för att jag fick bli så älskad!
.
.
Kommentera →
.
En av mina tre ”fostertanter” dog 4 januari 1984.
Sista julen – år 1983 – tillverkade hon denna garnängel till mig.
Underbart minne – men garnängeln – kan bara hänga uppe några veckor per år. Den blir så dammig av att hänga på väggen året om.
Jag är ju rädd om den.
Nu år 2015 har jag äntligen blivit färdig att hänga in garnängeln bakom glas o ram.
.
Så blev det. Äntligen kan jag beundra garnängeln året om.
Ett fint minne, ända in i slutet av livet tänkte min älskade fostertant på mig.
.
Här är garnängeln placerad på mitt målarbord, tänk jag tycker den tittar på mig….
.
.
Kommentera →
.
Boken ”Det gick i 90” har Dorrit Fredriksson själv skrivit.
.
Dorrit började att blogga när hon var 89 år och nu när hon har fyllt 90 år, kommer hon ut med bloggen som en bok.
Underbart att hur gammal man än blir så är livet fyllt av överraskningar. Hon är själv förvånad att det blev en bok av det hon skrivit på datorn som en vanlig blogg.
.
Varför har just jag fått Dorrits bok som en gåva?
Jo, jag är med i boken i ett bloggavsnitt:
”Ett berikande möte” har avsnittet som huvudrubrik.
Ett berikande möte
En bild från boken: Det gick i 90
Två bilder från boken: Det gick i 90
Dorrit 90 år nu år 2015.
Dorrit har alltid varit söt och nätt och hon är lika söt nu vid 90 års ålder.
Jag tycker hon ser ut som en söt spröd porslinsdocka.
Detta foto togs en tidig morgon i köket okt 2015. Dorrit ordnar frukost för oss.
.
.
Dorrits blogg heter ” gammelmormorn”
gå direkt till Dorrits blogg
genom att klicka
.
På min egen blogg skrev jag om Dorrit
.
.
.
Under gårdagen träffades vi pensionärer i BLEKINGEPOLISENS PENSIONÄRSFÖRENING hos konstnären Susanne Demåne i Edestad utanför Ronneby.
När inbjudan damp ner i min brevlåda – ja, då trodde jag att styrelsen bestämt denna träff – för min skull.
Jag som älskar konst… nej, så var det naturligtvis inte, det finns fler i föreningen som intresserar sig för konst.
.
Jag är glad och stolt över att tillhöra även denna polispensionärsgrupp.
Vi fick en solig dag tillsammans.
Jag säger ett STORT TACK för att jag fick vara med.
.
Konstnären Susanne Demåne har dessa två byggnader (två gamla skolor) som sin bostad och atelje.
I Susannes stora trädgård hittar man konst överallt. Detta mötte oss när vi skulle gå in i stora byggnaden.
Susanne är skicklig med motorsågen, hon får fram dessa kvinnor från stora trästockar med hjälp av motorsågen.
Här har vi konstnären själv till häst på sin tomt.
Självklart skall en konstnär ha en s v a r t häst…
och en v i t katt.
Susanne bor granne med Edestads kyrka
Efter besöket hos konstnären var det dags för kaffet i solen.
Konstnärens vita katt var med oss hela tiden. Till glädje för mig som älskar katter.
Man fick kela hur mycket som helst med den – stor lycka för mig – jag som så sällan får tillfälle att gosa med mitt favoritdjur.
Summering av dagen: trevliga kolleger, underbar fantasirik konst både inomhus och utomhus, soligt väder och gott kaffe.
T A C K Susanne för att vi fick komma att gästa dig!
.
.
.
Se polisträff år 2011 från Hanö
.
.
Kommentera →