Efter några månader på en barnförläggning i Eringsboda i östra Blekinge, blev jag satt i en taxi för att skickas till ett hem i västra Blekinge.

Som hade anmält att de önskade ta emot ett finskt krigsbarn.

Nu så här långt efteråt, har jag förstått, att det var en stor lycka för mig att få hamna i detta kärleksfulla fosterhem och att jag blev ensambarn där.

Jag behövde inte konkurera med några andra barn, jag kunde få all uppmärksamhet och kärlek.

.

Jag hade denna mössa på mig när jag anlände till Norje.

Har mössan kvar fortfarande.

Färgglad mössa, som säkert mina syskon haft före mig. Lite sliten lagad mössa. Fetvadd som foder och knytbanden var ersatta med ett rött bomullstyg.

Ett hjärta av renskinn finns båda sidorna av mössan

Ett resedokument omtalar att jag vägde 17 kg och jag hade blivit tilldelad numret:  V-Ku 946

Jag har inget minne av taxiresan och heller inget minne av mötet med min fosterfamilj.

Jag fick veta senare att jag hade skickats till tre ogifta systrar i Norje.

.

På kvällen samma dag som jag anlände till fosterhemmet har jag ett minne.

Nämligen följande:

Jag sitter på soffan i köket.

Plötsligt öppnas dörren till köket, och in kommer en tant som stänger dörren. Sedan sätter hon sig på stolen som står just innanför dörren.

Hon tittar på mig så vänligt.

(Efteråt har jag fått veta att den tanten hade sitt arbete i en affär i Norje.

Hon hade avslutat sitt arbete för dagen och skyndat sig hem för att titta på krigsbarnet de hade fått sig tilldelat.)

Efter en stund reser sig tanten upp och går fram till mig där jag satt på soffan.

Hon slår sig ner bredvid mig och så tar hon upp mig i sin famn och jag får sitta i hennes knä.

Efter en stund upptäcker jag hennes vackra knappar som hon har på sin klänning.

Jag tycker omedelbart om dessa knappar och börjar att fingra på dem.

Efter mina fostertanters död (alla tre) fick jag ärva mitt fosterhem.

I en skräplåda under en trappa, i en skrubb hittade jag denna knapp som Ni ser på bild här ovan.

Jag blev så varm om hjärtat att jag fann denna enda knapp. En sådan knapp som jag satt och fingrade på 1945.

Att hitta denna knapp efter 39 år, ja, det var en sådan lycka.

Så vacker knapp i metall. Idag tycker jag den ser ut som en chockladgodis med strössel över.

Då år 1945, tänkte jag nog inte på godis, hade säkert aldrig fått se eller smaka något sådant, jag tyckte nog bara att den var vacker.

Baksidan av knappen

Lapp om halsen hade jag, men jag har inget foto på lappen.

Den var så förfärlig att jag tog inte den med när jag flyttade från fosterhemmet ”ut i livet”.

Endast mössan tog jag med mig.

Mina fostertanter har sedan under årens lopp slängt lappen, de trodde säkert att jag inte på något sätt ville ha lappen kvar.

Här ser Ni hur våra lappar såg ut. 70 000 barn hade en sådan lapp om halsen när vi lämnade Finland.

.

Mina fostertanter tyckte det var ett viktigt år 1945, för de efterlämnade två almanackor från det året.

Gamla almanackor brukar oftast vara fulla med anteckningar om vädret och annat smått o gott. Nej, inte dessa två!

I de båda almanackorna finns endast antecknat att Marjatta kom, inget annat finns antecknat. Det var en stor händelse för dem.

Marjatta kom

Denna blå almanacka skänkte jag till Hembygdsmuseét i Norje, den finns i montern med krigsbarnen som kom till Norje.

.

Den andra almanackan har jag sparat och den finns i mitt hem nu.

Med blyerts är det antecknat den 25 januari 1945:   Marjatta

Inget annat finns skrivit i almanackan bara det viktigaste nämligen Marjatta.

TACK för att jag fick bli så älskad!

.

.