Jag har alltid varit förtjust i att göra om saker till något helt annat.
Jag är BRA på det = med andra ord. Jag är också BRA att ”ta tag i” saker och ting så att de blir gjorda.
.
I min bokhylla – konstavdelningen – har jag haft en A4-pärm med tygprover. I mitten på 1980-talet, när jag då bodde i Malmö, fick jag denna pärm av affären Fönstret. Markis och rullgardinsproverna var inte aktuella mer för dem. Ett 50-tal tygprover fanns i pärmen. Under årens lopp har jag använt kanske ett tiotal till konsttillverkning.
.Så ser pärmen ut, jag behöver plats i min lilla lägenhet, så jag tog fram pärmen och började att fundera ut vad jag kunde göra med de vackra tygbitarna.
Efter några timmar kom jag på vad jag kunde göra av dessa provbitar av hög kvalité.
Jo, jag kunde göra färgglada vimplar av dem.
Gjorde ett mönster av en vimpel i styv papp, ritade sedan ut en vimpel på varje tygark.
Klippte sedan ut dessa vimplar – visst blir det stökigt – när man håller på att skapa.
Men, det glömmer man sedan när konstverket är klart.
Jag själv lägger inte märke till att det blir stökigt, runt om mig när jag skapar. Jag är såååååååå inne i själva skapandet att allt runt om mig försvinner.
Jag är lycklig över, att jag kan känna så, man har ju aldrig tråkigt då, det är bara att sätta igång med något konstnärligt.
Jag måste ha två hål i alla vimplar.
Då använde jag ett verktyg och knipsade hål.
Först hade jag tänkt ta fram symaskinen och sy fast ett band som vimplarna kunde hänga i. Men så kom jag på, att istället använda en smal tvättlina som jag hade liggande i någon konstnärslåda. Tvättlinan trär jag då i de gjorda hålen.
Här är alla vimplarna färdiga att träs på den röda tvättlinan. 40 stycken vimplar blev det.
Jag lade ut vimplarna på golvet, för att få någon hum om, hur många meter det kunde bli. 8 meter blev det.
Konstverket är färdigt!
Men det blev bara fyra meter. Varför? Jo, det blev inte vackert med enkla vimplar, de ”slokade” blev inte den rätta stadgan som jag ville ha. Jag fick sätta dem dubbelt, därav blev det bara fyra meter.
Men snyggt blev det!
Jag tänker ge bort vimplarna som en present, till någon som jag vet uppskattar just vimplar.
Jag tror inte att just den personen läser min blogg.
.
.
Kommentera →Radio Blekinge har i dagarna haft reportage från Norje – den lilla orten – på 700 personer, som jag lämnade år 2011 för flytt till Karlshamn.
Boende på orten, förklarar att livet har förändrats för de som bodde vid gamla E22:an. Där är lugnt och tyst nu.
De som nu bor nära den nya motorvägen talar om att det är högre ljudvolym från den vägen.
Jag deltog under många år i debatten om det skulle byggas en ny motorväg över Vesan, den gamla sjön.
Jag var med om många möten som Vägverket (bytt namn till Trafikverket)) höll för intresserade Norje-bor.
Vid ett möte var politiker från Sölvesborgs kommun med och en miljöpartist förklarade, att n u skulle de aldrig ha beslutat om att motorvägen skulle byggas över en gammal sjöbotten. Nu när hela världen har uppmärksammat vilka klimatförändringar det kan bli överallt i världen.
Vid ett annat möte, förklarade Vägverkets representant, att Vägverket själva ville ha motorvägen närmare Ryssberget, men Sölvesborgs politiker ville absolut att motorvägen skulle gå över Vesan.
Då fick det bli så!
Bild från Vesan år 2007 – åkrarna var vattenfyllda efter mycket regn.
Vägverkets representant var och tittade på översvämningen (han avbröt sin semester för att komma och titta) men tydligen så avskräckte inte det han såg. Motorvägen skulle byggas över Vesan.
Vinterbild från år 2007
Sydöstrans reportage om Vesan år 1976
Läs att år 1955 var det översvämning – det kom närmare 200 m/m regn 31 juli-1 aug.
Det är bara en tidsfråga när vi får nästa översvämning… kanske nu år 2015.
.
På min blogg skrev jag redan år 2009 om en ”bullermatta” som kommer att läggas över Norje, när motorvägen är byggd.
Jag fick ju rätt – nu klagar Norjeborna över det ständiga bullret.
.
Så här skrev jag år 2009 på min blogg:
V e s a n – naturreservat eller motorväg?
V e s a n och Ryssberget. Natur, kultur
och historia – eller motorväg?
Vesan är en unik miljö: våtmark,
fågelliv och sjöled från 500-talet.
.
Mitt i Vesan flyter Västra Orlundsån.
Intill ån kommer motorvägen att gå år 2013.
Vad blir då kvar av den unika miljön?
En bullermatta lägger sig över Norje!
.
Himlens makter fäller tårar, här
symboliserad av Venus över Vesan.
Bilden tagen idag, från min tomt i Norje
vid Vesan den 20 januari 2009.
.
.
.
Kommentera →
Karlshamns Resecenter, eller som vi äldre säger Karlshamns Järnvägsstation
upptäckte jag en kvarglömd kasse, fylld med fina inslagna presenter.
Ett tåg hade just gått iväg – jag beslöt mig för att sätta mig och vakta – tills den rätte ägaren hörde av sig på något sätt.
Efter 50 minuter kom en man och letade och spanade efter något.
Jag förstod att det var den rätte ägaren till presentkassen.
Mannen talade om, att det var hans hustru som glömt kassen, hon hade åkt iväg med ett tåg till Hässleholm, framme där, upptäckte hon, att presenterna som hon skulle uppvakta dottern med, hade hon glömt någonstans.
Hon bad mannen, på telefon, att leta inne i tågstationen och ute på perrongen. Båda hade sagt till varandra att ”den finns inte där, den är borta”
så han tackade mig för att jag hade ”vaktat” kassen.
Slutet gott allting gott!
.
.
Dorrit Fredriksson 90 år ung
.
År 1973 skrev Dorrit Fredriksson en bok om sin son: ”Lennart dog ung” var bokens titel.
Jag köpte den då och grät när jag läste den, Lennart blev bara 17 år, dog i cancer.
.
Efter många år så försvann boken vid en flytt – men jag glömde inte den – den var så välskriven och så gripande.
Nu i år, berättade en bekant till mig, att en Dorrit hade börjat att blogga vid 89 år ålder. Jag frågade då om det var den Dorrit som skrev boken om sin son Lennart, och det var det.
Genast tog jag kontakt med Dorrit och berättade för henne hur berörd jag hade blivit av hennes bok.
Hon önskade absolut träffa mig, hon som var född och uppväxt i Åbo i Finland men flyttade till Sverige tillsammans med sin man.
Dorrit hade släkt i Karelen, så sin barndoms somrar tillbringade hon där. Hon ville gärna träffa en karelska igen.
När finska krigsbarn åkte tillbaka till Finland var Dorrit med om 6 eller 7 resor, en sådan resa som jag slapp att uppleva, jag blev kvar i Sverige.
.
Vi har nu träffats – Dorrit och jag – vi hade mycket att prata om och nu idag ser jag på Dorrits blogg, att hon har skrivit om detta möte.
Det är sådana vackra ord om mig, att jag grät naturligtvis och jag tyckte att det var som en dödsruna.
Sådana ord får man inte höra när man lever, sådant sker bara efter ens död, så TACK Dorrit att du har fångat mitt krigsbarnsöde så mitt i prick.
.
Dorrit blogg
.
.
.
Dorrits inlägg om mig, kommer här:
.
Ett berikande möte
Att ha blivit med dator på litet äldre da’r är då en välsignelse. Alla gamlor borde ha en sådan, då kroppen inte mera vill ut och röra på sig. De allra flesta i 40-talsgenerationen kommer att ha en, lika självklart som vi 20-talister köpte oss en TV.
Via bloggen har jag fått nya och helt oväntade kontakter. Intressanta och roliga.
Igår fick jag besök av en konstnär. Hon heter Marjatta Titoff, har en blogg och flera hemsidor som berättar om hennes händelserika och på många vis tragiska liv.
Hon föddes på ön Lunkula i sjön Ladoga i Finland, vid dåvarande ryska gränsen. Idag är det ryskt område. Det kom order från militären att evakuera alla från ön och sätta eld på husen. Marjattas morfar utförde det hemska uppdraget.
Hon sändes till Sverige som finskt krigsbarn. Mamman lurade henne och sa att hon bara skulle åka buss ett tag. Med en lapp om halsen kom hon till ett främmande språk, till främmande människor. Det ödet delade hon med många andra s.k. krigsbarn.
Hon blev också lurad med att hon skulle få komma hem igen. Men hon fick inte återvända. Mamman hade gift om sig efter att hon blivit krigsänka. Den nye mannen ville inte ha hem barnen.
Själv var jag med om att föra hem krigsbarn tillbaka till Finland. Var tjugo år gammal då och omogen. Reflekterade inte alls över de här barnens känslor och öden. De var alla välklädda och hade fina resväskor. De hade haft det bra i Sverige, tänkte jag.
Marjatta kom till ett bra fosterhem hos tre ogifta systrar i Norje i Blekinge. Men hon var skadad både fysiskt och psykiskt. Hon hade legat på militärsjukhus med en svår skallskada. Hon var begåvad och blev omtyckt och utvecklades till en färgstark, till synes glad kvinna.
Hon blev polis och senare konstnär*. Hon lever i Karlshamn. Gör konst av allt hon ser och färgstarka målningar i olja.
Vi samtalade non stop i några timmar. Och vi var som två personer från olika planeter.
Marjatta, som inom sig bar orden ”icke älskad.” Och jag som var ”lilla gulle”.
Den sargade lilla Marjatta har fått bära med sig sina sår under hela livet. Hon lyckades bygga upp ett yrkesliv, där hon varit uppskattad och hon har erövrat sin guldklocka. Hon har skapat sig ett flödande liv inom konsten. Men såren finns där, även om de kanske inte mera ger sig till känna så ofta. Marjatta har kämpat.
Och så jag då? ”Lilla gulle”. Inte har jag tyckt att livet alltid varit så lätt, men inte kan jag påstå att jag kämpat.
Det är så både lärorikt och rikt att få lära känna varandra så här, och kunna se tillbaka på allt som format oss. Det blev ett givande möte.
Jag tycker mycket om Marjatta Titoff.
*”Färgglädje” av Marjatta Titoff. Akryl på duk.
.
.
.
Kommentera →