Ateljé Titoff

Jag bor absolut på rätt balkonggata – det är där Karlshamns Musikkår marscherar förbi varje lördag under sommaren.

Just vid min gata spelar de också = stor ära för oss som bor just här.

Det är svårt att spela och marschera samtidigt, på de andra gatorna hörs bara trummorna.

STORT TACK för att Ni förgyller vår stad med att återkomma år efter år.

Snyggt med mörka uniformer och snyggt med så många 36 stycken.

Svängen till Rådhusgatan brukar de ta såååååååå snyggt – men inte idag – jag vet inte vad det berodde på.

Kan det vara att det är många nya i gruppen som inte har övat tillräckligt?????

Inte snyggt – men det blir säkert bättre nästa gång…

.

.

Karlshamns Resecenter, eller som vi äldre säger Karlshamns Järnvägsstation

upptäckte jag en kvarglömd kasse, fylld med fina inslagna presenter.

Ett tåg hade just gått iväg – jag beslöt mig för att sätta mig och vakta – tills den rätte ägaren hörde av sig på något sätt.

Efter 50 minuter kom en man och letade och spanade efter något.

Jag förstod att det var den rätte ägaren till presentkassen.

Mannen talade om, att det var hans hustru som glömt kassen, hon hade åkt iväg med ett tåg till Hässleholm, framme där, upptäckte hon, att presenterna som hon skulle uppvakta dottern med, hade hon glömt någonstans.

Hon bad mannen, på telefon, att leta inne i tågstationen och ute på perrongen. Båda hade sagt till varandra att ”den finns inte där, den är borta”

så han tackade mig för att jag hade  ”vaktat” kassen.

Slutet gott allting gott!

.

.

Kommentera →

Dorrit Fredriksson 90 år ung

.

År 1973 skrev Dorrit Fredriksson en bok om sin son:  ”Lennart dog ung” var bokens titel.

Jag köpte den då och grät när jag läste den, Lennart blev bara 17 år, dog i cancer.

.

Efter många år så försvann boken vid en flytt – men jag glömde inte den – den var så välskriven och så gripande.

Nu i år, berättade en bekant till mig, att en Dorrit hade börjat att blogga vid 89 år ålder. Jag frågade då om det var den Dorrit som skrev boken om sin son Lennart, och det var det.

Genast tog jag kontakt med Dorrit och berättade för henne hur berörd jag hade blivit av hennes bok.

Hon önskade absolut träffa mig, hon som var född och uppväxt i Åbo i Finland men flyttade till Sverige tillsammans med sin man.

Dorrit hade släkt i Karelen, så sin barndoms somrar tillbringade hon där. Hon ville gärna träffa en karelska igen.

När finska krigsbarn åkte tillbaka till Finland var Dorrit med om 6 eller 7 resor, en sådan resa som jag slapp att uppleva, jag blev kvar i Sverige.

.

Vi har nu träffats – Dorrit och jag – vi hade mycket att prata om och nu idag ser jag på Dorrits blogg, att hon har skrivit om detta möte.

Det är sådana vackra ord om mig, att jag grät naturligtvis och jag tyckte att det var som en dödsruna.

Sådana ord får man inte höra när man lever, sådant sker bara efter ens död, så TACK Dorrit att du har fångat mitt krigsbarnsöde så mitt i prick.

.

Dorrit blogg

finner Ni här

.

.

.

Dorrits inlägg om mig, kommer här:

.

Att ha blivit med dator på litet äldre da’r är då en välsignelse. Alla gamlor borde ha en sådan, då kroppen inte mera vill ut och röra på sig. De allra flesta i 40-talsgenerationen kommer att ha en, lika självklart som vi 20-talister köpte oss en TV.

Via bloggen har jag fått nya och helt oväntade kontakter. Intressanta och roliga.

Igår fick jag besök av en konstnär. Hon heter Marjatta Titoff, har en blogg och flera hemsidor som berättar om hennes händelserika och på många vis tragiska liv.

Hon föddes på ön Lunkula i sjön Ladoga i Finland, vid dåvarande ryska gränsen. Idag är det ryskt område. Det kom order från militären att evakuera alla från ön och sätta eld på husen. Marjattas morfar utförde det hemska uppdraget.

Hon sändes till Sverige som finskt krigsbarn. Mamman lurade henne och sa att hon bara skulle åka buss ett tag. Med en lapp om halsen kom hon till ett främmande språk, till främmande människor. Det ödet delade hon med många andra s.k. krigsbarn.

Hon blev också lurad med att hon skulle få komma hem igen. Men hon fick inte återvända. Mamman hade gift om sig efter att hon blivit krigsänka. Den nye mannen ville inte ha hem barnen.

Själv var jag med om att föra hem krigsbarn tillbaka till Finland. Var tjugo år gammal då och omogen. Reflekterade inte alls över de här barnens känslor och öden. De var alla välklädda och hade fina resväskor. De hade haft det bra i Sverige, tänkte jag.

Marjatta kom till ett bra fosterhem hos tre ogifta systrar i Norje i Blekinge. Men hon var skadad både fysiskt och psykiskt. Hon hade legat på militärsjukhus med en svår skallskada. Hon var begåvad och blev omtyckt och utvecklades till en färgstark, till synes glad kvinna.

Hon blev polis och senare konstnär*. Hon lever i Karlshamn. Gör konst av allt hon ser och färgstarka målningar i olja.

Vi samtalade non stop i några timmar. Och vi var som två personer från olika planeter.

Marjatta, som inom sig bar orden ”icke älskad.” Och jag som var ”lilla gulle”.

Den sargade lilla Marjatta har fått bära med sig sina sår under hela livet. Hon lyckades bygga upp ett yrkesliv, där hon varit uppskattad och hon har erövrat sin guldklocka. Hon har skapat sig ett flödande liv inom konsten. Men såren finns där, även om de kanske inte mera ger sig till känna så ofta. Marjatta har kämpat.

Och så jag då? ”Lilla gulle”. Inte har jag tyckt att livet alltid varit så lätt, men inte kan jag påstå att jag kämpat.

Det är så både lärorikt och rikt att få lära känna varandra så här, och kunna se tillbaka på allt som format oss. Det blev ett givande möte.

Jag tycker mycket om Marjatta Titoff.

*”Färgglädje” av Marjatta Titoff. Akryl på duk.

.

.

.

Hittade i ett gammalt fotoalbum –  foton från den 19 april 1966.

Det är mina barn som poserar i all denna snö, som vi hade så sent på året.

”Va tradigt!” sa mina barn varje morgon när de tittade ut och såg att snön låg kvar.

Jag kommer inte ihåg när snön försvann det året. Jag har heller inget minne av att vi pratade om klimatförändringar.

Det var bara ”naturens nycker” hade alltid varit så sa de äldre i byn Norje där fotot är taget.

19 april 1966 i Norje – mina barn som poserar så villigt – trots att det var ”tradigt” med all snön som låg kvar så sent på året.

.

Idag är det den 20 april 2015 och Ni kan jämföra med dagens bilder i strålande sol som jag lagt in på min blogg i förmiddags. (Se nedan.)

.

.

Kommentera →

I tisdags kom brevbäraren med detta brev.

Innehåll en bok av Pirkko Nordberg

Finska Krigsbarnet Pirkko Nordberg  gav ut denna bok 1982

Pirkko född Mällinnen i Helsingfors.

1931 – 2009

Pirkko var 8 år när hon skickades med en lapp om halsen till Sverige och hamnade hos en kyrkoherdefamilj i Sepptuna utanför Stockholm.

Hon hade det bra i Sverige men tvingades att resa tillbaka till Finland. Hon hade då glömt finska språket. Det blev besvärligt för henne i skolan och Pirkko kunde aldrig förstå att mamman hade skickat i väg henne till Sverige. 1942 fick Pirkko återigen komma till Sverige till samma familj.

Hon blev sedan kvar i Sverige och förhållandet till mamman i Finland blev aldrig bra igen.

Pirkko hamnade så småningom i Skåne och redan år 1992 kom hon med i vår Sydsveriges Finska Krigsbarnsförening.

År 1993 hade vi Riksmöte i Malmö och då förstorade jag upp Pirkkos dikt: Den sargade skaran, den tysta arme’n

och satte upp på en skärm.

Dikten tycker jag är så gripande för det handlar om oss finska krigsbarn, Pirkko har skildrat hur hon kände det.

Nu den tredje mars 2015 hade vi årsmöte i Eslöv.

Då passade jag på att läsa Pirkkos dikt igen.

(Tack Gunilla och Timo för lånet av detta foto från er blogg.)

Efteråt fick Pirkkos man Nils Nordberg, 86 år veta att jag läst upp Pirkkos dikt och att hon inte var bortglömd i vår förening.

Han blev mycket rörd och glad över att vi hyllat hans hustru, som han var gift med i 59 år.

Som tack, skickade han mig Pirkkos diktbok till mig. Jag blev glad över denna oväntade gåva.

.

.

Kommentera →