Efter några månader på en barnförläggning i Eringsboda i östra Blekinge, blev jag satt i en taxi för att skickas till ett hem i västra Blekinge.

Som hade anmält att de önskade ta emot ett finskt krigsbarn.

Nu så här långt efteråt, har jag förstått, att det var en stor lycka för mig att få hamna i detta kärleksfulla fosterhem och att jag blev ensambarn där.

Jag behövde inte konkurera med några andra barn, jag kunde få all uppmärksamhet och kärlek.

.

Jag hade denna mössa på mig när jag anlände till Norje.

Har mössan kvar fortfarande.

Färgglad mössa, som säkert mina syskon haft före mig. Lite sliten lagad mössa. Fetvadd som foder och knytbanden var ersatta med ett rött bomullstyg.

Ett hjärta av renskinn finns båda sidorna av mössan

Ett resedokument omtalar att jag vägde 17 kg och jag hade blivit tilldelad numret:  V-Ku 946

Jag har inget minne av taxiresan och heller inget minne av mötet med min fosterfamilj.

Jag fick veta senare att jag hade skickats till tre ogifta systrar i Norje.

.

På kvällen samma dag som jag anlände till fosterhemmet har jag ett minne.

Nämligen följande:

Jag sitter på soffan i köket.

Plötsligt öppnas dörren till köket, och in kommer en tant som stänger dörren. Sedan sätter hon sig på stolen som står just innanför dörren.

Hon tittar på mig så vänligt.

(Efteråt har jag fått veta att den tanten hade sitt arbete i en affär i Norje.

Hon hade avslutat sitt arbete för dagen och skyndat sig hem för att titta på krigsbarnet de hade fått sig tilldelat.)

Efter en stund reser sig tanten upp och går fram till mig där jag satt på soffan.

Hon slår sig ner bredvid mig och så tar hon upp mig i sin famn och jag får sitta i hennes knä.

Efter en stund upptäcker jag hennes vackra knappar som hon har på sin klänning.

Jag tycker omedelbart om dessa knappar och börjar att fingra på dem.

Efter mina fostertanters död (alla tre) fick jag ärva mitt fosterhem.

I en skräplåda under en trappa, i en skrubb hittade jag denna knapp som Ni ser på bild här ovan.

Jag blev så varm om hjärtat att jag fann denna enda knapp. En sådan knapp som jag satt och fingrade på 1945.

Att hitta denna knapp efter 39 år, ja, det var en sådan lycka.

Så vacker knapp i metall. Idag tycker jag den ser ut som en chockladgodis med strössel över.

Då år 1945, tänkte jag nog inte på godis, hade säkert aldrig fått se eller smaka något sådant, jag tyckte nog bara att den var vacker.

Baksidan av knappen

Lapp om halsen hade jag, men jag har inget foto på lappen.

Den var så förfärlig att jag tog inte den med när jag flyttade från fosterhemmet ”ut i livet”.

Endast mössan tog jag med mig.

Mina fostertanter har sedan under årens lopp slängt lappen, de trodde säkert att jag inte på något sätt ville ha lappen kvar.

Här ser Ni hur våra lappar såg ut. 70 000 barn hade en sådan lapp om halsen när vi lämnade Finland.

.

Mina fostertanter tyckte det var ett viktigt år 1945, för de efterlämnade två almanackor från det året.

Gamla almanackor brukar oftast vara fulla med anteckningar om vädret och annat smått o gott. Nej, inte dessa två!

I de båda almanackorna finns endast antecknat att Marjatta kom, inget annat finns antecknat. Det var en stor händelse för dem.

Marjatta kom

Denna blå almanacka skänkte jag till Hembygdsmuseét i Norje, den finns i montern med krigsbarnen som kom till Norje.

.

Den andra almanackan har jag sparat och den finns i mitt hem nu.

Med blyerts är det antecknat den 25 januari 1945:   Marjatta

Inget annat finns skrivit i almanackan bara det viktigaste nämligen Marjatta.

TACK för att jag fick bli så älskad!

.

.

.

En av mina tre ”fostertanter” dog 4 januari 1984.

Sista julen – år 1983 –  tillverkade hon denna garnängel till mig.

Underbart minne – men garnängeln – kan bara hänga uppe några veckor per år. Den blir så dammig av att hänga på väggen året om.

Jag är ju rädd om den.

Nu år 2015 har jag äntligen blivit färdig att hänga in garnängeln bakom glas o ram.

.

Så blev det. Äntligen kan jag beundra garnängeln året om.

Ett fint minne, ända in i slutet av livet tänkte min älskade fostertant på mig.

.

Kommentera →

Under gårdagen träffades vi pensionärer i BLEKINGEPOLISENS PENSIONÄRSFÖRENING hos konstnären Susanne Demåne i Edestad utanför Ronneby.

När inbjudan damp ner i min brevlåda – ja, då trodde jag att styrelsen bestämt denna träff – för min skull.

Jag som älskar konst…  nej, så var det naturligtvis inte, det finns fler i föreningen som intresserar sig för konst.

.

Jag är glad och stolt över att tillhöra även denna polispensionärsgrupp.

Vi fick en solig dag tillsammans.

Jag säger ett STORT TACK för att jag fick vara med.

.

Konstnären Susanne Demåne har dessa två byggnader (två gamla skolor) som sin bostad och atelje.

I Susannes stora trädgård hittar man konst överallt. Detta mötte oss när vi skulle gå in i stora byggnaden.

Susanne är skicklig med motorsågen, hon får fram dessa kvinnor från stora trästockar med hjälp av motorsågen.

Här har vi konstnären själv till häst på sin tomt.

Självklart skall en konstnär ha en  s v a r t  häst…

och en  v i t  katt.

Susanne bor granne med Edestads kyrka

Efter besöket hos konstnären var det dags för kaffet i solen.

Konstnärens vita katt var med oss hela tiden. Till glädje för mig som älskar katter.

Man fick kela hur mycket som helst med den – stor lycka för mig – jag som så sällan får tillfälle att gosa med mitt favoritdjur.

Summering av dagen: trevliga kolleger, underbar fantasirik konst både inomhus och utomhus, soligt väder och gott kaffe.

T A C K Susanne för att vi fick komma att gästa dig!

.

Susanne Demånes hemsida

.

.

Se polisträff år 2011 från Hanö

klicka här

.

.

.

Svenska Dagbladet har idag ett reportage om Prora.

Hitlers semesterparadis, som byggdes, för att det skulle rymma 20 000 nazistiska besökare.

Tidningen skriver att efter 70 år som spökruin, skall det nu bli lägenheter och lyxhotell.

.

Prora

.

År 2008, i mars månad besökte jag Prora, ligger på den tyska ön Rügen vid Östersjön.

Märklig känsla att vandra runt denna kollosalbyggnad, som är 4,5 km lång.

Under de 70 åren som den har stått öde, har försök gjorts, att riva denna enorma byggnad, men de fick ge upp, det gick inte att riva, betongbyggd.

.

.

.

.

.

Detta är framsidan – tänk Er denna byggnad – 4,5 km lång.

På baksidan ligger havet endast 150 meter från byggnaden.

6 våningar hög – här är baksidan  – mot havet.

Här på baksidan skall det byggas balkonger på alla våningsplanen.

.

.

.

.

.

.

Vilken underbar strand – hoppas att många får tillfälle att semestra här – när de nya lägenheterna blir klara.

.

.

Jag har ärvt en gammal trälåda från mitt fosterhem i Norje.

Gamla trälådor är vackra som man gärna behåller som de är, d v s omålade.

Men denna trälåda var vattenskadad, jag beslöt mig, just därför, måla den i någon vacker färg.

.

Så här blev lådan – gul och läcker

Jag satte hjul under trälådan – nu kan jag snabbt rulla ut lådan som jag brukar ha under mitt målarbord.

Jag har alltid olika ”vätskor” i trälådan, stadigt och bra,  som tillhör mitt måleri.

De små hjulen köpte jag på clas ohlson i Kristianstad för några veckor sedan.

Men……..   jag missade att köpa skruvar till hjulen.

Jag är otålig – jag vill att lådan skall bli klar att använda – hade inte tid o lust att ut och jaga skruvar.

Jag fick leta i min ”spiklåda” hittade 16 olika skruvar men med rätt längd.

De fick ju inte vara för långa så de gick igenom lådbotten.

Så det blev platta skruvar, det blev kulformade skruvar

och det blev skruvar man kunde använda vanlig skruvmejsel att skruva i dem,

och det blev till att använda stjärnskruvmejsel också.

Ack ja….  som man krånglar till det när man glömmer att köpa skruvar.

.

Jag har ju sådan lust att skapa – så egentligen gör det inget om det tar mer tid i anspråk – jag har ju tid.

.

.