.

En TV-dokumentär om Ingermanland.

Dokumentär från 2019. En dokumentär om en bortglömd folkfördrivning

som ägde rum under Stalins terrorvälde i Sovjetunionen. Under andra världskriget

flydde omkring 63 000 ingermanländare från St Petersburgsområdet. 5000 kom till

Sverige och bosatte sig här. En av dem som kom var filmaren Anneli Kustfälts far. I en

personligt berättad film har Anneli Kustfält dokumenterat de sovjetiska övergreppen,

den tyska ockupationen, evakueringen till Finland och flykten till Sverige genom att

intervjua några av de sista överlevarna som kom hit.

.

.

Medan jag satt och såg filmen, kom jag plötsligt på att jag har mött en kvinna från INGERMANLAND på 1970-talet.

Minnen bara kom över mig… Siri Jäppinen och jag träffades för första gången på en bussresa till Leningrad och moskva i Sovjet. Jag valde resan för att den gick genom Karelen – min hembygd – som Sovjet erövrade i kriget.

Siri hade valt resan av samma anledning, hennes hembygd var Ingermanland.

Denna dokumentärfilm visade vilka grymheter ingermanlänningarna fick stå ut med innan de kunde ta sig till Sverige.

Jag förstod inte vilket krigsöde som Siri bar på… jag hade nog av mina.

.

Detta året – 1971 – tillbringade jag och siri först 14 dagar på resan och sedan blev det 14 dagar i Lappland på en fjällvandring i september, vi valde september för då var det myggfritt. Vi brevväxlade under något år sedan rann vår vänskap bort.

Nu undrar jag var blev du av Siri… hör av dig om du äser detta.

.

.

Siri Jäppinen år 1971

.

.

.

.

Siri Jäppinen i sin vackra hembygsdräkt från Ingermanland..

Våra hembyar var ju grannar så exakt samma hembydgdsdräkt har vi i min by också i Karelen. Siri hade köpt dräkten i Helsingfors och jag beslöt mig för att åka dit och köpa en likandan dräkt. Men det blev inte av… jag stod mitt uppe i livet med två barn, jobb och resor till min släkt. Lönen skulle räcka till så mycket.

.

Tänk…  vad man kommer ihåg av sitt förflutna, när man ser en film.

.

Läs om Ingermanland  HÄR

.

Sveriges Ingermanländska Riksförbund – HÄR

.

.

.

I gårdagens blogg skrev jag om Ysane kyrka och minnen bara trillar över mig.

Jag konfirmerades den 13 aug 1954 i just Ysane kyrka.

Läs om konfirmation på Wikipedia

.

13 aug 1954 års konfirmander i Ysane kyrka.

Vi konfirmander tillhörde byarna Ysane och Norje i västra Blekinge.

.

Jag står i bakre raden fyra från höger. Märkligt att jag var längre än mina läskamrater jag var nämligen ett år yngre än alla andra då jag började skolan tidigt redan vid sex års ålder.

.

KantornAnna-Lisa Andersson  är med på bild. Hon står i barkre raden längst till höger. En liten nätt kvinna.

.

Främre raden från vänster: glömt namnet, Ingrid, Stina, kyrkoherde J N Björk, glömt namnet, Inga-Maj.

Bakre raden från vänster: Jarl, glömt, Karin, Gull-Britt, Marjatta, Rolf, Bengt, kantorn Anna-Lisa Andersson.

Hjälp mig med namnen! Hör av Er!

.

Jag blir ledsen och nedstämd när jag ser hur uppklädda vi var. Så kostsamt för våra anhöriga att bekosta klädsel och köpa tillbehör såsom skor, smycke och armbandsklocka.

Jag ifrågasatte inte… seden var så på den tiden.  Bibel och psalmbok fick vi också eller köptes, jag minns inte. Inte någon gång sedan dess  har jag öppnat dessa böcker. De finns i min bokhylla som ”ett minne”. Jag fick en armbandsklocka, det uppskattde jag mycket. Menjag fick även ett halssmycke i silver med en röd sten.Jag skäms, jag har aldrig använt smycket någon enda gång efter detta tillfälle. Jag tycker det är vackert med smycken på andra men själv klarar jag inte av att bära dem.

Jag minns att jag fick följa med mina snälla fostertanter till en guldsmedsaffär i Sölvesborg och där valdes smycket ut. Inte av mig. Jag stod bara tyst bredvid och tittade och lyssnande. Jag skäms idag över att jag inte protosterade över att de skulle lägga så mycket pengar på ett smycke. De som gjorde långa davsverken hos bönder i byn för att tjäna ihop sitt uppehälle. Ett slitsamt arbetsliv.

.

T o m hos fotografen ordnade mina snälla fostertanter.

Ni ser smycket och armbandsklockan, bibeln och psalmboken. Viktigt att ha det med hos fotografen.

Klänningen hade en sömmerska sytt. Usch så dyrt med alla dessa saker…

.

Nytaget foto år 2018 på mitt vackra halssmycke.

..

Nytagen bild år 2018 på min klocka.

Det som jag har kvar. Vet inte varför jag inte har kvar länken till klockan.

.

Baksidan av klockan.

Ni ser t o m mina initialer är ingraverade på baksidan av klockan.

SVALAN är märket på klockan.

.

Nytagen bild på den vackra vita psalmboken.

.

I min bibel har kyrkoherden skrivit några rader. Vacker hansstil!

.

Vi konfirmander cyklade – 5 km – varje dag vi hade undervisning i kyrkan. Vilken kondition vi hade på den tiden, man cyklade till allt. När jag var hos fotografen i Sölvesborg ja, då cyklade jag dit, det var en mil.

Stor solförmörkelse inträffade under det året i Sverige.

Vår undervisning den 30 juni 1954 fick vi avbryta i god tid så alla var hemma när ”mörkret” kom.

När jag kom hem hade mina fostertanter lämnat allt arbete utomhus och satt inne i huset och väntade. Vi lade märke till att våra höns gick in i hönshuset, de trodde det var kväll, så mörkt blev det. Ja, det var en stor händelse!

.

läs om solförmörkelse på Wikipedia

.

Mina tankar går då till mina nära och kära som gått bort.

Min mamma som fick sin grav i norra Finland istället för Karelen.

Min pappa som blev begravd i sin hemby i Karelen Finland. Men graven finns nu i Ryssland.

Min storasyster som ligger begravd i Helsingfors.

Min andra syster är begravd i Falkenberg i Halland.

Jag har tänkt mig att min viloplats skall bli i Ysane kyrkogård i västra Blekinge.

Det var mina forstertanters kyrka och de ligger begravda där.

.

Här är min ”dödspärm”.

I pärmen finns anteckningar om vad som ska ske efter min död.

Glasburken som jag placerat ovenpå pärmen innehåller sand från vår hemby i Karelen Finland, numera ryskt om råde.

Sanden vill jag skall användas på min kista av prästen.

.

Ysane kyrkogård har en askgravlund, där skall jag ligga.

En vacker plats i närheten där mina älskade fostertanter har sin grav.

.

Askgravlunden är ganska så ny, men redan nu finns det flera namn.

Där skall mitt namn finnas på en bricka.

.

En soffa finns där man kan sitta en stund och minnas.

.

.

En stor skylt finns som talar om vad en askgravlund är.

.

.

Med stigande ålder och med olika sjukdomar, påminns jag allt oftare om minnen från förr.

Minnen från min barndom, ungdom och från mitt arbetsliv.

.

I min bokhylla har jag kvar två leksaker som jag fick när jag var 5 år.

Mina snälla fostertanter gav mig ett litet strykjärn och en svart blank ”lackväska”.

I väskan låg en liten röd börs. Världens sötaste börs i röd vacker ”lack”.

Redan då ville jag skapa d v s göra konst. Den röda färgen tilltalade mig så att jag var tvungen att göra något. Jag klippte sönder börsen. Klippte ut runda röda ”pengar”.

Mina snälla fostertanter gav mig inte stryk (det borde jag fått) de sa bara ”men Marjatta vad har du gjort”. Jag minns att jag skämdes och än idag så skäms jag när jag tänker på min lilla röda börs.

.

.

.

Bild från Hembygdsmuseet i Norje, år 2006 gjorde jag iordning detta museum.

Två museum har jag gjort iordning: Hembygsmuseet i Norje och Polismuseet år 2017 i Karlshamn.

På bilden ser Ni mina gamla leksaker.

Dominobrickorna är gjorda i trä, nutidens brickor är gjorda i plast.

Allt som Ni ser på bilden är tillverkat i trä.

.

Mina gamla leksaker i Norje Hembygdsmuseum.

Besök gärna museet där finns många saker om byn Norjes historia.

Till Norje kom jag år 1945 till ett för mig främmande fosterhem. Jag var ett s k finskt krigsbarn som kom till Sverige med en lapp om halsen.

Idag på ålderns höst så är jag så tacksam över att jag hamnade just i detta kärleksfulla hem.

Efter två år i detta hem, var det meningen att jag skulle skickas tillbaka. Passfoto togs!

Jag ville inte!

Min fosterfamilj trotsade myndigheterna som bestämt att jag skulle hem, de behöll mig. TACK!

I Finland stod min mamma vid en busshållplats och väntade på mig. Vid den busshållplatsen skulle hemskickade finska krigsbarn lämna bussen.

Efteråt har jag fått veta att min mamma omedelbart skulle lämna mig mig på ett barnhem. Mammas nye man ville inte ha hem mig,

Ja, jag är övertygad om att jag blivit kriminell, om jag hamnat på ett barnhem.

.

.

Grannen mittemot gav mig en kasse äpplen av den gamla fina sorten James Grieve.

.

Det blev en äppelkaka till kaffet.

.