.

Krigsbarnsresa till Finland den 8 maj 2019.

Sjungande tackar de för maten på VIKING LINES MARIELLA.

Filmat av Kurt Mälarstedt.

Utlagt på YouTube av Marjatta Titoff.

Under gårdagen fick jag erfara (positivt) vad Facebook kan ställa till md.

Polisvännen Jan i Motala lade ut ”Mitt polisliv” i den nystartade Faceebookgruppen  ”Polisnostalgi”.

Jag som brukar ha en eller två besökare på min polissida varje dag.

Igår hade jag (såg på min statistik) att jag hade 50 besökare på mitt polisliv, på en enda dag.

Jag som inte har Facebook blev mycket imponerad. Jan skriver idag :

Kuriosa sett från min icke yrkesmässiga Polisbakgrund är att tonen är MYCKET god.
Jämfört med andra grupper där skitsnack och avundsjuka florerar.

.

.

Igår var det 50 år sedan vi påbörjade vår polisutbildning i Solna.

Vi 19 i samma grupp, har under åren försökt att ha koll på varandra om var vi jobbade som polis någonstans i Sverige.

.

Igår fick jag vetskap om att Staffan avled i höstas. Elsie-Mari dog nu i april 2019.

Jag blev ledsen över att min bänkkompis Elsie-Mari är död. Vi satt i bokstavsordning och hon och jag kom varandra väldigt nära.

.

Elsie-Mari och jag år 1969.

Vi är klädda i polisens arbetsoverall.

.

Elsie-Mari hade en underbar handstickad ulljumper – gick i gula färger – hon hade sjlv stickat den i tre olika färger.

En jumper som blir outslitlig med dessa tredubbla garne,r stickade på en o samma gång.

.

Min beundran var stor över hennes jumper.

Hon frågade då om hon fick sticka en liknande jumper till mig, om jag betalade ullgarnet på 300 kronor .

Absolut ville jag det, men min jumper skulle gå i rött.

Min älsklingsfärg.

.

Här ovan ser Ni min vackra jumper. Nytaget foto!

Man sliter inte upp en sådan tjock jumper. Stickad på rundstickor och det betyder att man måste klippa upp för ärmarna. Och sedan sticka ärmarna. Man måste vara mycket säker på vad man gör, när man klipper i det nystickade.

.

För 15 år sedan fick jag ett postpaket med två vackra handstickade grytlappar av Elsie-Mari.

Hon berättade att hon numera stickar jumprar i nio olika garner.

Hur kan  man hålla reda på alla dessa garner. Men som Ni ser är avigsidan lika vacker.

.

.

TACK Elsie-Mari för vår långa vänskap.

.

Mitt fosterhem i Norje som jag lämnade år 2011.

Nu i denna tid längtar jag dit. Tänker då inte på snöiga kalla vintrar.

Så förfärligt mycket snö var det året innan jag flyttade.

Usch så jobbigt med all snöskottning. Nej, vintern vill jag inte tillbaka till Norje – men V Å R E N

.

Då kunde jag ta foto på tre vilsna tranor. Lättskrämda fåglar som flög iväg så fort man närmade sig dem.

.

.

Jag minns de vackra stengärdena…

.

.

De underbara vitsipporna…

.

Liljekonvaljer som jag kunde plocka hur mycket som helst.

Fotot tog jag i maj 2008.

Underbart foto som jag lade ut på min blogg redan det året som bilden togs. Tyvärr har sedan bilden valsat runt över nätet på olika hemsidor. FOLK STJÄL BILDER

MWN KOM IHÅG: Det är min bild, jag äger den!

Endast jag kan tjäna pengar på den.

.

Här ser Ni skogsdungen där jag plockade stora buketter med liljekonvaljer.

Visst saknar jag våren i Norje…

.

.

Jag köpte en sportstuga av Rudolf på 1980-talet, i Ullstorp, norr om Djurparken i Höör, mitt i Skåne.

.

Rudolf lärde mig, att om man känner att man kommer att bli sjuk i förkylning,  ja, då tillreder man mirakeldrycken:

saften av en färsk citron, strösocker, konjak och varmt vatten.

Rudolf menade att om man ändå blir förkyld, så blir det mycket roligare att vara sjuk om man dricker denna varma dryck.

.

Prova gärna… hör av Er hur Ni lyckades att hålla förkylningen borta.

.

.

En TV-dokumentär om Ingermanland.

Dokumentär från 2019. En dokumentär om en bortglömd folkfördrivning

som ägde rum under Stalins terrorvälde i Sovjetunionen. Under andra världskriget

flydde omkring 63 000 ingermanländare från St Petersburgsområdet. 5000 kom till

Sverige och bosatte sig här. En av dem som kom var filmaren Anneli Kustfälts far. I en

personligt berättad film har Anneli Kustfält dokumenterat de sovjetiska övergreppen,

den tyska ockupationen, evakueringen till Finland och flykten till Sverige genom att

intervjua några av de sista överlevarna som kom hit.

.

.

Medan jag satt och såg filmen, kom jag plötsligt på att jag har mött en kvinna från INGERMANLAND på 1970-talet.

Minnen bara kom över mig… Siri Jäppinen och jag träffades för första gången på en bussresa till Leningrad och moskva i Sovjet. Jag valde resan för att den gick genom Karelen – min hembygd – som Sovjet erövrade i kriget.

Siri hade valt resan av samma anledning, hennes hembygd var Ingermanland.

Denna dokumentärfilm visade vilka grymheter ingermanlänningarna fick stå ut med innan de kunde ta sig till Sverige.

Jag förstod inte vilket krigsöde som Siri bar på… jag hade nog av mina.

.

Detta året – 1971 – tillbringade jag och siri först 14 dagar på resan och sedan blev det 14 dagar i Lappland på en fjällvandring i september, vi valde september för då var det myggfritt. Vi brevväxlade under något år sedan rann vår vänskap bort.

Nu undrar jag var blev du av Siri… hör av dig om du äser detta.

.

.

Siri Jäppinen år 1971

.

.

.

.

Siri Jäppinen i sin vackra hembygsdräkt från Ingermanland..

Våra hembyar var ju grannar så exakt samma hembydgdsdräkt har vi i min by också i Karelen. Siri hade köpt dräkten i Helsingfors och jag beslöt mig för att åka dit och köpa en likandan dräkt. Men det blev inte av… jag stod mitt uppe i livet med två barn, jobb och resor till min släkt. Lönen skulle räcka till så mycket.

.

Tänk…  vad man kommer ihåg av sitt förflutna, när man ser en film.

.

Läs om Ingermanland  HÄR

.

Sveriges Ingermanländska Riksförbund – HÄR

.

.