Känner att jag håller på att blir förkyld.

Har då införskaffat mig en flaska konjak.

Första gången jag köper konjak i plastflaska. Lätt att bära hem, men känns inte bra, då konjak varar länge i mitt hem. Klarar plasten det?

.

Här ovan ser Ni RudOLFS FÖRKYLNINGSDRYCK

den består av konjak, varmt vatten, strösocker och lite saft av en pressad citron.

Rudolf är död sedan många år, men minnet av hans förkylningsmedicin, minns jag med glädje.

Han menade att man blir bättre i förklylingen av denna dryck och blir man ändå sjuk, ja, då tycker man det är mindre tråkigt om man dricker denna dryck.

Människor som gått bort, kan man minnas med glädje många år efter att de lämnat jordelivet.

.

Jag är ju ett s k ”finskt krigsbarn” som skickades till Sverige under kriget.

Jag var ett barn av 70 000 finska barn som skickades med en lapp om halsen till svenska fosterfamiljer.

De flesta av oss skickades tillbaka och cirka 15 000 barn fick stanna i Sverige.

.

Dessa tre syskon och jag hamnade i byn Norje i västra Blekinge.

Syskonen skildes åt, de hamnade i tre olika fosterhem. De hade lovat sin mamma att hålla ihop så de klamrade sig fast vid varandra. när den yngste var nummer ett att överlämnas  till sitt nya hem.

Detta var fruktansvärt har den svenske brodern berättat för mig. Han orkade berätta detta när han var 80 år gammal. Under alla år vi hade varit bekanta med varandra hade han inte orkat prata om denna hemska händelse.

Alla tre är döda men jag lever…

En av dem söp ihjäl sig och en tog livet av sig och efterlämnade tre små barn. Hon blev övergiven för tredje gången, först av mamman i Finland som skickade henne till Sverige, sedan av sin svenska fosterfamilj som skickade henne tillbaka till Finland. Tredje gången övergav mannen henne. Det blev för mycket…. man är sårbar, men jag lever, även om jag då och då blir den lilla, lilla övergivna flickan.

Jag är stark men skör… tårarna trillar när jag skriver detta.

Denna barnförflyttning är så sorglig.

Jag år 1945.

Fotot taget hos en fotograf i Sölvesborg. För att dölja min stora skallskada, som jag fått i Finland under kriget, klipptes det hellugg på mig. Det ser ut som om jag kom direkt från frissan, tyvärr frågade jag inte min fosterfamilj om detta.

STORT TACK till min fosterfamilj för all den kärlek jag fik i mitt nya hem.

Jag hade tur att få det bra. De gjorde allt som stod i deras makt att göra mig till ett harmoniskt barn efter allt som jag hade upplevt i Finland.

En enda gång hörde jag dem säga ”du är inte som andra barn”. Det var det enda, aldrig att de slog mig eller bestraffade mig på något sätt.

.

Så såg våra lappar ut, som vi  hade runt om halsen.

Jag tyckte den var förskräcklig.

När jag flyttade hemifrån tog jag inte den med mig. Efter att min fosterfamilj hade avlidit sökte jag igenom huset (som jag fått ärva) nej, de hade slängt lappen.

.

Men mössan som min mamma i Finland hade satt på mitt huvud när hon lämnade mig, den har jag kvar.

Fodrad med fetvadd och med ett hjärta utskuret i renskinn på utsidan.

.

Vi finska krigsbarn skickades runt som små kollin. Så förvirrat, ingen pratade som vi och kunde tala om vad som skulle ske eller vad som kommer att hända.

Min mamma lurade iväg mig att jag skulle få åka buss. Så roligt! Sedan såg jag bara mammas ryggtavla, hon lämnade mig och bara gick.

Nästa hemska upplevelse blev att vi bars upp på ett flygplan (se bild). Vi karelska barn hade ju lärt oss att flygplan var farliga, när man hörde ett plan komma, då gällde det att rusa till källaren på huset.

Men svenska fosterfamilj har i vuxen ålder berättat för mig att jag sprang till källaren i Norje och gömde mig när det kom flygplan över byn.

Att då sätta sig i ett flygplan var en skräckupplevelse.

Sedan skickades vi till olika fosterhem, helt slumpartat, man kunde hamnat var som helst. Man var ett kolli som skickades hit och dit…

Aili och jag vid havet i Norje Platsen heter numera Norje Havsbad. Fotot taget sommaren 1945.

Det  var Aili som inte klarade av livet efter att ha blivit övergiven en gång för mycket.

Men jag lever… livet är inte rättvist!

.

Ytterligare ett trauma… efter två år i mitt älskade fosterhem, skulle jag skickas iväg som ett kolli igen.

Min fosterfamilj hade fått papper tillsända över posten att ”flickan ska hem till Finland”. Min fosterfamilj hade respekt för sådana brev. De tog mig till fotografen för att ta ett passfoto.

När jag upptäckte sveket… blev jag hysterisk och skrek ”jag vill inte till Finland”.

Detta fruktansvärda utbrott gjorde att jag fick stanna kvar i mitt fosterhem.

Min fosterfamilj struntade i ordern de fått och behöll mig. TACK

Men detta besök hos fotografen har jag aldrig glömt.

Ingen ville ha mig… mamma ville inte ha mig och nu min fosterfamilj. Ingen i hela världen hade jag att kunna luta mig mot. Hur skalle jag kunna fästa mig vid någon, de kommer bara att lämna mig.

Så blev mitt öde…

tröstar mig med att det kunde blivit värre.

.

På 1970-talet fick jag tips om denna ryska förrätt.

Sedan dess har jag utnyttjat detta tips, vid lämpliga tillfällen.

Prova!

Jag försäkrar att stämningen stiger direkt vid matbordet, medan man väntar på huvudrätten.

.

Honung (flytande), Creme fraiche och saltgurka.

På 1970-talet var det svårt att få tag i saltgurka, men med denna explosion av invandring från olika länder, ja, då ingår saltgurka i vanliga matvarubutikers sortiment.

Till detta ett glas renat/brännvin.

Gammal rysk sed, hör också till, att man kastar brännvinsglaset bakom ryggen på sig själv, efter att man tömt glaset. Men denna sed har jag inte infört. Jag är alldeles för rädd om mina saker för att göra något sådant. Glaset går ju sönder när man slänger det på detta sätt.

.

Dessa två tomtar i beskviporslin gillar jag.

De är från 18-00-talet och är endast tre cm höga.

Har ärvt dem från mitt fosterhem i Norje,

.

.

.

En rosa Lovikkavante, fyra cm lång.

Vad skall man ha en sådan liten vate till, undrar Ni?

Har Ni ingen fantasi?

.

Lovikkavanten är ett bokmärke.

Trots sin litenhet har vanten en tumme. Skickligt stickat.

Det är vår ”ledare” i målargruppen NORDENMÅLARNA

som stickat den. Maja gav alla oss alla nio en hemstickad Lovikkavante. TACK!

.

Läs om varumärket Lovikka  här

.