Min far Feodor Titoff var född 1 januari 1900.

Jag skänker honom en tanke idag när han har sin födelsedag.

114 år sedan han föddes på ön Lunkula i finska Karelen (det område som försvann till Sovjet i kriget)

  Min far blev bara 41 år gammal,

han stupade i fortsättningskriget den 12 juli 1941. ( Fortsättningskriget som startade 25 juni 1941.)

Bara någon vecka innan han stupade fick han permission för att kunna träffa sin tredje dotter som kommit till världen den 13 febr 1941.

Den dottern var jag.

Det har berättats för mig att han var väldigt stolt över att yngsta dottern hade fått hans bruna ögon. De andra döttrarna hade fått mammas blå ögon.

Ett enda foto på min far har jag i min ägo, ett skadat foto men för mig guld värt.

Feodor Titoff

född 1 januari 1900

död 12 juli 1941

Min familj hade ett litet jordbruk på ön Lunkula. Men det var tvunget att arbeta extra någon annanstans

för att få ihop till familjens försörjning. Min far och min farfar tog då extrajobb i Pitkäranta, vid hamnen. De åkte dit med en ångbåt.

Fotot är taget i en fotoateljé i Pitkäranta.

På kortets nederdel kan man läsa: Ateleer Lakka  PITKÄRANTA

Finland har lagt ut sina stupade soldater på nätet.

För att finna min far i registret var jag tvungen att skriva  T i t o v.

Vi som alltid stavat vårt efternamn med två ff

men de finska myndigheterna hade bestämt – innan kriget bröt ut – att karelarna skulle

”förfinskas”

Det betydde att alla som hade efternamn som slutade på ff

skulle stavas med v

ryska lärare i karelska skolor tvingades bort av finska myndigheter och ikoner som fanns i karelska skolar togs bort

trots att vi karelare tillhörde den ortodoxa kyrkan.

År 2002 fick jag av en tillfällighet veta att i staden Joensuu finns ett stort minnesmonument över stupade karelare.

(Joensuu stad i landskapet Norra Karelen i Finland. Stadens namn betyder: Älvmynning.)

Jag hittade min fars namn på minnesmomentet.

Det var ett stort ögonblick för mig.

Jag började att gråta när jag skulle posera för fotografen.

Jag gråter…

(Märkligt när jag nu idag lägger in dessa bilder… då kommer tårarna igen. Denna resa jag var

tvingad att göra år 1944 den tar aldrig slut. Så många tårar som jag har fällt under åren när jag har försökt att behålla mitt karelska ursprung.)