Mitt namn är Tomas Larsson och jag bor i Stockholm. Min mor, Eila, föddes 1938 i den lilla byn Lemminkylä, utanför orten Koivisto. Eila åkte dock cirka 4 år gammal till Sverige, tillsammans med sin syster Raili. Väl framme i Sverige delades de dock snabbt och Eila fick bo hos en familj strax utanför Värnamo. Jag träffade Raili första gången när jag just hade fyllt 50 år, som istället fick växa upp i ett hem strax utanför Jönköping. Hur man kunde dela upp två syskon i ett främmande land har jag aldrig kunnat förstå.

När jag genom åren har läst om (s k) krigsbarn är det hela tiden samma mönster som återkommer i deras berättelser; plötsligt skickas de iväg, i mycket unga år, till ett främmande land med ett främmande språk och till främmande människor, ofta för att i ung vuxen ålder mer eller mindre tvingas tillbaka till Finland. Min mor fick dock svenskt medborgarskap och kunde därför börja ett nytt liv i Stockholm. Och det gick bra för mamma.

Återigen, det återkommande mönstret i berättelserna om ”krigsbarn” är något som jag för varje år har fått allt svårare att förstå. Hur kunde myndigheter tillåtas agera på detta vis? Att Finland var i krig är en sak, men hur kunde de finska och svenska myndigheterna behandla små barn på det sättet? Deras agerande lämnar ju sår för livet, men har i svensk massmedia mest förklarats i termer som att ”det var det enda de [myndigheterna] kunde göra”. Något som jag, återigen, har fått allt svårare att förstå med åren.

Jag läste noga Din berättelse och jag kände igen väldigt, väldigt mycket. Hade jag vid 4 års ålder skickats ensam till ett främmande land hade jag med all sannolikhet reagerat på samma sätt.

Eila fick tre barn och vi bor nu alla i Stockholm. Kontakten med Finland har vi dock aldrig haft och först när jag själv fyllt 50 började jag att forska i min bakgrund. Jag har spårat mina släktband tillbaka till år 1540 då en av mina förfäder föddes strax utanför staden Viborg. Släkten verkar genom seklerna ha rört sig långsamt söderut från Viborg- trakten, hela tiden inom några få kommuner/församlingar på linjen Viborg- Koivisto (samt Kuomelajärvi och Johannes). Och hela tiden i områden med djupa skogar. När jag ser satellitfoton från dessa trakter är det deprimerande att se hur Ryssland totalt har lyckats köra hela regionen totalt i botten; mammas gamla släktgård och hela landskapet runt omkring har drabbats av någon form av grov skövling (kalhygge kombinerat med enorma diken etc). Och rakt igenom byn har en enorm kraftledning byggts, samt en ny militärflygbas bara några kilometer ifrån. Vägarna ser till stora delar ut som om de än idag ligger på ett slagfält (grusvägar, delvis igenvuxna och med djupa vattenpölar).

Mamma var min stora trygghet i livet och jag träffade henne ofta och regelbundet, även under slutet av mammas liv. Men min bakgrund från Karelen är först något som jag under senare år har blivit medveten om. Och där jag allt mer har börjat intressera mig även för den övriga delen av Karelen, samt karelarnas genom seklerna utsatta position.

Tack för din berättelse.

/Tomas Larsson, Stockholm 2022.02.28

.