SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN

 

.

.

Mitt namn är Margareta Juhlin.

 

Jag har tidigare berättat om min nya bok Silverfåglar, som delvis utspelar sig i Finland.

Jag belyser i romanens form de finska krigsbarnens utsatthet, när de skickades iväg till

ett främmande land. Jag jämför de nuvarande ensamkommande flyktingbarnen som

anländer hit från Syrien.

En mormor och en morfar båda födda i Finland berättar för sina barnbarn om hur det

kändes att placeras på ett tåg och i en båt utan föräldrar och utan att förstå någonting.

Tacksam om ni inom Sydsveriges Finska Krigsbarns kanaler kan medverka till spridning av boken

så här i juletid.

Med vänlig hälsning

Margareta Juhlin

.

Läs mer om boken  klicka här

.

.

VI FINSKA KRIGSBARN – VARFÖR FINNS VI HÄR?

I takt med tiden minskar kunskapen hos de flesta människor om historiska händelser och skeenden. I detta avseende utgör historien om oss finska krigsbarn inget undantag. Tidsbetingad aktualitets- och kunskapsförlust är den sannolika förklaringen till att vår existens i Sverige – i berättelser, intervjuer och reportage – numera icke sällan ges en missvisande bakgrund.

Att vi under Andra världskriget fördes hit från Finland, är välkänt av många. Men vetskapen om hur och varför vi i vår barndom kom att utsättas för ett så dramatiskt och omtumlande ingrepp i våra liv, tycks ha förbleknat. Mot denna bakgrund och med tanke på att de flesta av oss idag är i 80-årsåldern, finns det därför god anledning att aktualisera vår egen krigsbarnshistoria.

Till Sverige kom vi inte som flyktingar, asylsökande eller ensamkommande. Hit blev vi inbjudna och hit lät våra finska föräldrar oss under brinnande krig bli evakuerade. Alla var vi barn, några av oss ännu spädbarn, det stora flertalet yngre än tio år. Evakueringen både planerades och verkställdes gemensamt av länderna. Transporterna, som började under Vinterkriget och ökade under Fortsättningskriget, skedde med tåg och båt, undantagsvis med flyg. Resultatet blev en mycket omfattande barnförflyttning, från ett land till ett annat, som av historiker har betecknats som den största i sitt slag genom tiderna.

Inbjudan från Sverige levererades redan några veckor efter Sovjetunionens brutala och oprovocerade anfall mot Finland den 30 november 1939. Efter viss tvekan och med den uttalade reservationen att vår vistelse i Sverige endast skulle bli tillfällig, tackade Finland ja. Så snart kriget var över skulle vi bli skickade tillbaka till hemlandet, förutsatt att detta då skulle vara möjligt.

Under krigsåren 1939 – 1945 blev sammanlagt omkring 80 000 av oss evakuerade, från Finland i krig till Sverige i fred. Frivilligt och gratis ställde tiotusentals svenska familjer upp. De gav oss husrum, mat och i flertalet fall även stor omtanke och kärlek. Vi barn slapp uppleva fortsatta flygbombardemang och andra krigshandlingar, matbrist och annan nöd. För våra föräldrar i Finland blev det färre barnamunnar att mätta och för landets totalförsvar kunde fler vuxna frigöras. Utöver denna stora hjälpinsats för oss barn gav Sverige också omfattande stöd för Finlands sak på många andra områden, både militära och civila.

Till all lycka överlevde Finland kriget som fri och självständig nation. Under de närmaste efterkrigsåren blev därför de flesta av oss, som överenskommet, skickade tillbaka till hemlandet. Omkring 8 000 finska krigsbarn, en tiondel av oss alla, stannade dock kvar i Sverige, som adopterade eller fosterbarn. Man har uppskattat att ungefär lika många av oss, efter varierande tidsperioder i hemlandet och av olikartade skäl, valde att återvända till och stanna i Sverige.

Med en medelålder på över 80 år utgör vi krigsbarn i Sverige idag en krympande skara. Av det tiotal krigsbarnsföreningar vi för trettio år sedan grundade, återstår idag endast två: Göteborgsföreningen Finska Krigsbarn och Sydsveriges Finska Krigsbarn. Också den samtidigt startade paraplyorganisationen Riksförbundet Finska Krigsbarn är sedan några år nedlagd.

Det stora flertalet av våra ödessystrar och ödesbröder återbördades efter kriget till Finland där de flesta också stannade. De grundade där både krigsbarnsföreningar och ett Centralförbund vid ungefär samma tidpunkt som vi i Sverige. Idag är alla dessa också nedlagda.

Levande vittnen om krigsbarnens historia blir för var dag allt svårare att hitta. Våra nedtecknade minnen lever dock kvar i ett flertal självbiografier, några antologier och enstaka historiska verk.

För Sydsveriges Finska Krigsbarn,

Jean Cronstedt Trelleborg, Ordförande

Antero Ijäs Nilsson  Knislinge,  Sekreterare

Heikki Aaltonen Lund, Skattmästare

.

Ovanstående skrivelse plus foto har publicerats i följande tidningar:

Norra Skåne 8 nov 2020

Trelleborgs Allehanda 1 dec 2020

Sydsvenskan 6 dec 2020

Plus:

ARTIKELN PUBLICERADES DEN 7 DECEMBER OCKSÅ I HELSINGBORGS DAGBLAD

OCH SKÅNSKAN.

DEN 10 DECEMBER STÅR DEN PÅ SVENSKA I SVERIGES ENDA RIKSTÄCKANDE FINSKSPRÅKIGA TIDNING RUOTSIN SUOMALAINEN.

 

.

.

.

Hjälp oss med dessa två gamla foton…

.

.

.

Alltid trevligt när mär för mig okända personer hör av sig och önskar hjälp med olika saker som har med Finland att göra.

Två foton från en stor samling människor (stor samling så fotografen har fått dela upp skaran på två bilder, ett från vänster och ett från höger).

Vet Ni något om detta fototillfälle, hör av Er! Min E-postadress:

marjattatitoffsnabelagmail.com

Den person som skickat fotona har skrivit följande:

Hej!
Jag har i mina föräldrars kvarlåtenskap hittat ett foto på en väldig massa människor på en åker. Bakom dom vajar vad vi tror är finska flaggor. Fotot är – vad jag kan se på kläderna – antagligen taget i samband med något av världskrigen. Jag vet att min familj på något sätt var inblandad i fördelningen av krigsbarn även om vi inte hade några boende hos oss. Handlade förmodligen om engagemanget i olika bondeföreningar och politiska uppdrag. Jag undrar om du vet var man kan få reda på mer om detta foto. Ger du mig en mailadress kan jag skicka det till dig då jag håller på med att digitalisera de hundratals foton jag fann i lådorna. Annars kanske du kan hjälpa mig att hitta någon historiskt intresserad person. Tack!

.

Ny information om bilderna:

Förmodligen från västsverige, norra Halland som bilderna togs en gång.

En kcinna blev ingift i släktenoch hon kom från Finland omkring år 1940.

Hennes namn: Airi Annika Fresk, Ödenäs. 

.

.

TOINI GUSTAFSSON RÖNNLUND – GULDKANTAT KRIGSBARN

Skiddrottningen och OS-hjältinnan Toini Gustafsson Rönnlunds idrottskarriär är välkänd för de flesta av oss krigsbarn. Betydligt mindre känd är dock hennes krigsbarnshistoria.

Toini Lempi Karvonen föddes den 17 januari 1938 i mellersta Finland, i byn Haapoinen nära Suomussalmi. Icke långt från gränsen mot Ryssland. Då Stalin hösten 1939 lät inleda Sovjetunionens angrepp på Finland hade hon således ännu inte hunnit fylla två år.

Klockan nio på morgonen den 30 november började två av Stalins divisioner överskrida den finska gränsen vid byn Juntusranta, icke långt ifrån Toinis hemby. Divisionernas sammantagna numerär översteg 27 000 man. Den ryska militärledningen utgick ifrån att man inom loppet av tre veckor skulle slå sig fram till Uleåborg. Där ville man den 21 december hålla sin segerparad till Stalins ära, på dennes 60-årsdag. Anfallet i höjd med Finlands midja var helt koordinerat med andra gränsöverskridande krigshandlingar och med omfattande flygbombardemang mot städer och andra tätorter i de södra delarna av landet.

Till Uleåborg nådde ryssarna dock aldrig fram. Som vi alla vet lyckades de fåtaliga finska försvararna, i djup snö och sträng vinterkyla – mot alla odds – stoppa invasionsförsöket. Finländarnas framgångsrika avvärjningssegrar i mottistriderna längs Raatevägen och vid Suomussalmi är sedan länge legendariska. Men för familjen Karvonen fick dessa strider allvarliga följder. Tillsammans med sin Mor och fyra unga syskon blev Toini i ett tidigt skede av Vinterkriget evakuerad inåt landet.

Under Fortsättningskriget stupade Toinis Far och 1944 skickades hon själv som sexårigt krigsbarn till Sverige. Här hamnade hon hos en kärleksfull och trygg familj, Oskar och Emma Persson, i Björkenäs i norra Värmland. Brodern Veikko hamnade på en närbelägen gård. Avsikten var att hon redan efter två år skulle sändas tillbaka till hemmet och den egna familjen. Men så blev det inte. Först som 14-åring och för att tillmötesgå moderns önskemål, flyttade Toini tillbaka till Finland. Sitt finska modersmål hade hon då glömt.

Efter en tid blev Toinis längtan till Sverige och värdfamiljen dock så stark att hon valde att återvända till Värmland. Där upptäckte lokala skidexperter snart hennes stora talang som skidåkerska. Det som då framför allt kom att bli drivkraften för Toini var en stark önskan om att inför omvärlden, sitt födelseland Finland och sin Mor kunna visa vad hon själv dög till.

Berättelsen om Toini som en av Sveriges genom tiderna mest framgångsrika skidåkerskor har återgivits i flera sammanhang. Bland hennes många lysande framgångar finns tre segrar på 10 kilometer i Holmenkollen, tre VM- och fyra OS-medaljer. År 1964 i Innsbruck ingick Toini i det svenska stafettlag som vann OS-silver. Det gjorde hon också vid OS i Grenoble 1968 där hon dessutom tillkämpade sig individuellt guld i både 5 kilometer och 10 kilometer. Som en följd av dessa strålande prestationer tilldelades Toini samma år Svenska Dagbladets Bragdguld!

fter de dubbla guldmedaljerna i Grenoble 1968 gifte sig Toini samma år med skidkungen och OS-hjälten Assar Rönnlund. Även han hade tilldelats Bragdguldet. Året var 1962. Toini och Assar Rönnlund är det enda äkta paret som någonsin tilldelats Svenska Dagbladets Bragdguld.

Efter flera års sjukdom avled Assar Rönnlund 2011, 75 år gammal. Toini bor kvar i Umeå. Hon har en dotter från sitt första äktenskap, en dotter och en son med Assar och åtta barnbarn. Sedan en tid kallar hon sig enbart Toini Rönnlund. Att skidtraditionen lever vidare visas av att barnbarnet Elina vunnit JVM-guld i stafett. I Ruotsin Suomalainen den 15.10.2020 finns en färsk och trevlig intervju med Toini. Den är gjord av Hannu Turunen.

Jag tror att vi krigsbarn alla känner stor stolthet över Toinis prestationer!

Jean Cronstedt

.

.

.

TACK Kai Rosnell (finskt krigsbarn) för all hjälp att forska efter krigsbarnet Railis öde.

Kai Rosnell

.

För mig (Marjatta Titoff) har okända personer efterlyst krigsbarnet Railis öde efter att ha hittat denna krigsbarnslänken om finska krigsbarn.

Text och bilder på efterlysningen fanns ute på nätet i över ett år, inget hände, det kom inte in några tips om vad som hänt Raili.

Men i oktober månad nu i år kom de sista avgörande pusselbitarna på plats, då kunde jag be Kai Rosnell om hjälp. Han begav sig direkt till Riksarkivet i Stockholm och fick snabbt fram uppgifter om Raili.

Dessa pusselbitar avgjorde att fallet kunde lösas snabbt.

 
Jag har fått veta att hon hette Raili Lehtonen, var från Loimaa. Hennes mamma hette Valma Lehtonen.

 
Jag har ett brev där det står att Raili skulle åka hem till Loimaa, Kauppala den 16 juni 1943.
.
.
Svar från Kai Rosnell:

Raili Lehtonen avled 27 juli 1952.

.

Fick svar från Loimaa församling: i dödboken från 1952 står för Ritva Lehtonen: aivotauti. ”Hjärnsjukdom”. Det kan ha varit hjärnhinneinflammation, det var i alla fall inte självmord. Hjärnhinneinflammation kan leda till döden.

Kai

.

Fosterfamiljen i Sverige fick ett svar, men ett tråkigt besked att Raili dog redan som 17-åring.

.

.

Här nedan ser Ni bilder på Raili, hennes fosterfamilj och foto på mannan och systern i Finland. Så såg min efterlysning ut för ett år sedan.

.

.

.

.

.

.

Kai Rosnells bild från Riksarkivet.

 

..

.

En recension om en ny bok skriven av krigsbarnet Aune Karlsson.

DAGAR PÅ LÅTSAS – GRIPANDE och VÄLSKRIVEN BOK

Författare: AUNE KARLSSON

Ganska många har de hunnit bli nu, de finska krigsbarnens självbiografier. Den senaste, skriven av Aune Karlsson i Sundsvall, kom ut för några månader sedan.

Aunes bok är ingen pamflett. Den är på hela 419 sidor. Bokstäverna är dock behagligt stora och texten därför lättläst även för oss äldre. Boken uppvisar endast två bilder. Den första, på omslagets framsida, visar Aune som liten flicka. Den andra, på sista sidan, är en aktuell bild av henne vid skrivbordet.

Det boken saknar ifråga om bilder kompenserar Aune Karlsson mer än väl med en detaljrik och målande text på lysande vacker svenska! Att hon är en stor författare framgår inte minst av förvandlingen, som den skrivna texten genomgår. I början hör vi en snart fyraårig flicka tänka och uttrycka sig i en värld av total språkförbistring och känslomässigt kaos. Allt är sakligt och tidsmässigt korrekt korrelerat till krigshändelserna i Finland. Därefter övergår språket gradvis till en tonårings och, slutligen, till en vuxen persons sätt att tänka, prata och skriva.

Aune Karlsson föddes 1940 i Helsingfors som fjärde barnet och hamnade som treårigt krigsbarn hos ett föräldralöst par i en liten by i Norrland. Som så många andra av oss kom Aune sedan att i flera omgångar bli skickad fram och tillbaka mellan sin svenska värdfamilj och sin egen, växande familj i Finland.

Dagar på låtsas är en gripande och synnerligen välskriven skildring av ett litet finskt flickebarns gradvisa, alls icke problemfria, anpassning till en ny och svårvunnen identitet och ett slutligen lyckligt liv i Sverige.

Min finska mor är min mamma, min äiti av evighet. Min svenska mor blev min mamma för att hon ville det. Papporna var stabila, redliga män under olika förutsättningar. Föräldrarna bor alla i en varm kammare i mitt hjärta.”

Aunes icke minst psykologiskt spännande självbiografi är verkligen att rekommendera. Första delen skrev hon redan för 40 år sedan. Sista delen avslutade Aune under Coronapanmdemins första halvår 2020.

Boken kan beställas från förlaget BoD bokshop, bok 216 kr, ebok 85 kr, eller annat förlag som adlibris eller bokus. Även genom bokhandeln.

Jean Cronstedt

.

.

BOK-REA

Inbunden bok på 198 sidor.

.

 

Från vänster: Antero Ijäs Nilsson, Heikki Aaltonen, Markku Juntunen, Heidi Bengtsson,
Alpo Persson, Rauno Astikainen, Timo Haapanen och Jean Cronstedt.

.

SOLIGT STYRELSEMÖTE I CORONANS SKUGGA

Drygt sex månader efter föregående möte samlades SFK-s styrelse den 13 augusti på Café Centra i Hässleholm. Efter gemensam lunch kunde vi där, i strålande högsommarväder, genomföra styrelsemötet utomhus.

Orsaken till det långa intervallet var givetvis det rådande pandemiläget. Detta kom också att helt prägla dagens diskussioner. I god tid innan mötet hade vi tre – i en gemensam skriftlig förfrågan till övriga styrelsemedlemmar, valberedningens medlemmar och revisorerna – efterfrågat deras inställning till SFK-s fortsatta verksamhet. Alla, utan undantag, var av samma åsikt som vi själva. Covid-19 pandemin får inte sätta stopp för Sydsveriges Finska Krigsbarn!

Efter ingående diskussioner och mot bakgrund av det i Sverige under hösten befarade smittläget för sars-cov2 viruset, tog vi beslutet att i år inte genomföra något höstmöte eller någon kombinerad jul- och självständighetsdagsfest. Detta gjorde vi med sorg i hjärtat! Eftersom både årsmötet i Eslöv och sommarträffen i Hurva redan blivit inställda, kommer således coronaåret 2020 att bli det första i föreningens snart 30-åriga historia utan ett enda genomfört medlemsmöte.

Samtliga styrelsemedlemmar åtog sig uppgiften att fortsätta på sin post fram till nästa årsmöte. I skrivande stund är lokal på Medborgarhuset i Eslöv redan inbokad till onsdag den 17 mars 2021! I avvaktan på att detta skall bli verklighet, uppmanar vi alla att i görligaste mån försöka hålla kontakt med andra medlemmar. I tider som dessa kan känslan av ensamhet bli stor. Speciellt för alla dem, som är ensamstående. Icke minst för dem kan ett telefonsamtal betyda väldigt mycket!

Jean Cronstedt Antero Ijäs Nilsson Heikki Aaltonen

Trelleborg Knislinge Lund

.

.

.

Foto: Sveriges Radio

Idag har Sveriges Radio presenterat sina sommarvärdar.

Till min glädje kommer Anna Takanen att medverka. Söndagen den 2 augusti 2020 kl 13.

Hon är dotter till ett finskt krigsbarn – Timo Takanen – och hon talar redan nu om:

 

Jag kommer att prata om hur det är att vara barn till ett krigsbarn, och om hur ett ensamt barn anländer till en tågstation i ett främmande land utan att kunna språket

.

Här är Annas bok om sin far Timo.

Jag har den i min bokhylla. Mina barn har fått ett ex var. Jag tror att de förstår mig bättre om de får läsa om ett liknande krigsbarnsöde.

.

Jag grät när jag läste boken, den berörde mig p g a likheterna. Detta att inte kunna språket som den ursprungliga familjen talade, att alltid ha tolk. Likheten att våra svenska fosterföräldrar önskade adoptera oss, men vi vägrade byta efternamn. Timo blev adopterad som vuxen och behöll då sitt efternamn Takanen. Jag fick ett testamente istället för att bli adopterad.

Timo och jag utbildade oss till poliser.

Det var Timo som lyckades ordna kontakten med min syster som då bodde i samma stad som Timo.

.

 

.

.

Jag har fått E-postbrev – med en efterlysning – vet Ni något så hör av Er till brevskrivaren.


Hej,

Jag heter Mikael Persson och bor i Staffanstorp.
Jag är verksam i Hässleholms Militärhistoriska Förening.
Av en händelse råkade jag i en låda med gamla tavlor hitta ett Diplom från Mannerheimsförbundets Krigsfadderutskott. (Bifogas)
Detta väckte mitt intresse då frågan om sammanhållning mellan Finland och Sverige ligger mig varmt om hjärtat.
ag sökte på barnets namn och hittade fadern Nikodemus Mäkynen i register över stupade i vinterkriget. (https://www.sotasampo.fi/en/persons/person_p252558?tab=1)
Där finns även digitaliserat, förbandets krigsdagbok med information om verksamheten den dag fadern stupade.(http://digi.narc.fi/digi/view.ka?kuid=1496211)
Finns det någon information om krigsbarnet Kalevi Nikodemus Mäkynen f. 4/8 1935 i Parkano, Kuivasjärvi ??
Det kunde vara intressant att bygga en historia kring detta objekt som annars förmodligen kommer att ligga kvar bland annat dammigt i en låda och förmodligen aldrig mer komma fram.
Finns det någon information om krigsbarnet Kalevi Nikodemus Mäkynen f. 4/8 1935 i Parkano, Kuivasjärvi ??
Det kunde vara intressant att bygga en historia kring detta objekt som annars förmodligen kommer att ligga kvar bland annat dammigt i en låda och förmodligen aldrig mer komma fram.

Med vänliga hälsningar

Mikael Persson

070 509 71 98

.

.

Jag Marjatta Titoff ber ofta om något att ta in på vår

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARNsida.

Jag vill inte att vi glöms bort,,, så hör av Er!

……………………………………………………………………………………………………………………….

Nu har jag äntligen fått ett tips om en medlem i vår förening som fyllt 80 år.

Det är Leena Strömberg!

Grattis Leena, även om du fyllde 80 år i sep 2019.

.

Leena Strömberg

.

.

Vår ordförande i SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARNSFÖRENING

har

satt ihop en artikel om Corona (f d läkare)  är på 7 sidor, den är för lång för att plocka in här på denna hemsida.

Jag har klippt ut mindre stycken av artikeln som Ni kan ta del av.

Önskar Ni läsa alla 7 sidor – hör av Er då till mig – under E-postadressen:

marjattatitoffSNABELAgmail.com

Jag skickar då alla de 7 sidorna till Er.

……………………………………………………………………………………………………………………………….

 

COVID- 19

EN GAMMAL LÄKARES TANKAR TRE MÅNADER IN I PANDEMIN

6 – 8 april 2020

Jean Cronstedt

BAKGRUND

För drygt hundra år sedan drabbades mänskligheten av SPANSKA SJUKAN. Det var en smittsam farsot, som i slutet av Första världskriget snabbt spred sig över jorden och som orsakades av ett influensavirus typ A. Man har uppskattat att pandemin ledde till en förtida död för 50 – 100 miljoner människor.

Åttiofem år senare, år 2002, hamnade vi i oroväckande närhet av en ny pandemi. Då var det den smittsamma virussjukdomen – SARS – (SEVERE ACUTE RESPIRATORY SYNDROME) som injagade skräck, framför allt i den medicinska världen. Sjukdomen orsakades av ett

utlämnad text..

Den nu pågående COVID-19 pandemin startade i staden Wuhan i Hubeiprovinsen i Kina i slutet av år 2019. Kort efter årsskiftet rapporterades det första fallet därifrån av Li Wenliang, en 34-årig ögonläkare. Rapporten sågs inte med blida ögon av myndigheterna, som lät arrestera honom och sedan avtvingade honom att i offentlig TV-sändning be om ursäkt för att ha spridit vilseledande och samhällsfarliga uppgifter. Inom kort insjuknade Li själv och hamnade på sjukhus. Då fick han officiell upprättelse och visades i TV som intensivvårdad hjälte, liggandes i respirator. Tyvärr gick hans liv inte att rädda. Den 6 februari avled Li Wenliang i den sjukdom

han själv, som den förste i världen, hade rapporterat om.

utlämnad text ……

Idag befinner vi oss alla, utan undantag, drygt tre månader in i en ny, världsomfattande pandemi, vilken alltsedan starten, för var dag som går, alltmer kommit att dominera våra liv. Både som individer och som samhällsmedborgare. Det finns goda skäl för envar av oss att försöka sätta oss in i bilden av denna nya, komplicerade och skrämmande verklighet. Utifrån min egen bakgrund som läkare samt specialist i invärtes medicin och gastroenterologi, har jag gjort mig följande sammanfattande bild av läget.

SJUKDOMEN COVID-19 (CORONA VIRUS DISEASE 2019)

Coronaviruset, som orsakade SARS, gavs namnet SARS-COV-1. Det nya coronaviruset, som orsakar COVID-19, är nära besläktat och döptes därför till SARS-COV-2. Gemensamt för dessa är, att de invaderar cellerna i luftvägarnas slemhinnor och där ger upphov till inflammation. I lindriga fall angrips huvudsakligen de

utlämnad text….

De flesta av dem, som insjuknar, drabbas av feber och torrhosta. Andra vanliga symtom är trötthet, nedsatt luktsinne, andfåddhet, värk i muskler och leder, halsont och huvudvärk. Efter några veckor läker COVID-19 vanligen ut, till synes oftast utan bestående nedsättning av lungfunktionen. Efter en varierande tidsperiod av stabilt sjukdomsläge, i regel 7 – 9 dygn, råkar vissa patienter ut för en plötsligt insättande försämring i form av akut och tilltagande andnöd – ARDS. Inom loppet av ett par timmar kan patienten då hamna i akut behov av livräddande andningshjälp, ofta behövs respiratorbehandling. En betydande andel av dessa

utlämnad text….

KRISBEREDSKAP OCH HANDLÄGGNING AV PANDEMIN

Tyvärr måste man konstatera, att många länder varit förvånansvärt dåligt förberedda. Icke minst gäller detta både Sverige och USA. I bägge länderna rådde skriande brist på sjukhussängar, personlig skyddsutrustning för alla kategorier av sjukvårdspersonal samt respiratorer och annan utrustning för andningshjälp.

I Sverige rustade naiva och verklighetsfrämmande politiker inte endast ner försvaret. De gjorde sig också av med 48 av 50 fullt utrustade fält- och stridssjukhus,

utlämnad text….

Idag kan vi konstatera att det kommer att krävas enorma insatser av samtliga berörda parter, oss enskilda människor inte att förglömma, för att kunna rädda så många liv, som räddas kan, och för att i största möjliga omfattning minska de ekonomiska och samhälleliga konsekvenserna av denna förödande farsot.

VI FÅR ALLA ÖNSKA VARANDRA LYCKA TILL!

.

.

Coronadöden slår till även mot oss finska krigsbarn…

.

Orvokki betyder ”viol” på finska

Min syster Orvokki är död. Hon drog sitt sista andetag kl. 03.45 den 22 mars på Kalmar sjukhus. Anja hade vakat i fyra dygn hos henne och var med till slutet. Den sista veckan hade man röntgat

hjärta, njurar och huvud men alla organ var slut efter nästan 88 år. När alla smärtor och ångestkänslor hade bekämpats, kunde Orvokki lämna jordelivet i närvaro av sin kära dotter Anja.

Jag hade tänkt mig att tillbringa påsklovet hos Orvokki, ”violen” som Evy kallade henne. Men så kom Döden och hans medhjälpare Corona emellan. Någon vanlig begravningsceremoni kan det inte bli då vi alla avråds från resor under nuvarande förhållanden.

Anja planerar en minnesstund med urna i Elavi kapell i Borgholm den 3 eller 5 juni. 3 juni har Orvokki namnsdag enligt finsk almanacka.

Förhoppningsvis kan vi då ta oss till Öland,

Barnbarnen Björn från Oslo, Martin från Boden och Niklas från Linköping och jag från Stockholm. Den barnrika släkten för övrigt behöver ju inte vara med.

Så går det ena finska krigsbarnet efter det andra ur tiden. Orvokki och jag startade den första Krigsbarnsföreningen i Halland när vi i augusti 1991 sammankallade till ett möte i hennes stuga i Hästhagen. Till hösten valdes en styrelse för Västkust-

Föreningen i Varbergs Folkets Hus. I den styrelsen ingick Timo

Takanen, polisen i Varberg som är far till Anna Takanen.

I februari 1992 bildades Stockholms-

Föreningen med mig, Soile, som ordförande. Vi for i grupp med tåget till Borlänge samma vår för att starta Riksförbundet Finska Krigsbarn, RFK. Vi var många och entusiasmen var stor. Det

bildades lokalföreningar i hela Sverige och motsvarande organisationer i Finland. Vi hade samtalsgrupper, möten, resor till Finland för att utbyta tankar och erfarenheter. Det skrevs böcker och tidningsartiklar, gavs

intervjuer, gjordes TV-inslag. Till Riksförbundets årsmöte varje år i maj kom alltid en busslast f.d. krigsbarn från Finland. Vi kände oss som en stor familj av systrar

och bröder. När monumentet vid gränsen Haparanda-Torneå skulle invigas reste krigsbarnen med ett specialtåg från Helsingfors till Torneå. Invigningen gjordes i närvaro av

Kung Carl-Gustaf och President Tarja Halonen.

Men vi har blivit nästan 30 år äldre än 1991. Riksförbundet lades ner 2017. Lokalföreningarna har successivt försvunnit. Endast Göteborgsföreningen, GFK, finns kvar,X tack vare dess entusiastiska ordförande Kielo Bengtsson. Det var Orvokki Lingman och Kajsa

Åström som 1992 drog i gång GFK. Många av oss som nu känner oss vilsna och ensamma utan våra ”syskon” har gått med i GFK.

Måtte den få leva länge än, det budskapet vill jag ge till min syster Orvokki inför hennes 88-årsdag den 1 juni 2020.

Måtte Coronan ha bekämpats till dess, så att vi kan få ännu en vår och sommar medan vi orkar njuta av den.

Soile Lingman Stockholm 5.4.2020

.

X

Jag Marjatta Titoff som sköter hemsidan påpekar att två krigsbarnsföreningar finns kvar år 2020. Det är Göteborgsföreningen och Sydsveriges Finska Krigsbarn. Läs om de båda föreningarna i menyn ovanför.

Här väntar vi på de första krigsbarnen i augusti 1991.
 Senare på hösten bildades Västkustföreningen i Varbergs 
Folkets Hus. Det var den första lokalfören
i Sverige.
Läs också Den stora barnevakueringen, sid. 38-40
 (Riksförbundet Finska Krigsbarn 25 år).

.

.

.

.

.

Obs!

Vårt årsmöte är inställt p g a Coronaviruset!

.

DEN 16 MARS 2020
MED ANLEDNING AV DEN SNABBA SPRIDNINGEN DEN NYA VIRUSSJUKDOMEN COVID-19
HAR VI BESLUTAT SENARELÄGGA ÅRSMÖTET.
OM SITUATIONEN MEDGER DET KOMMER VI ATT FÖRSÖKA ANORDNA DETTA
I SAMBAND MED DEN PLANERADE SOMMARTRÄFFEN I HURVA DEN 9 JUNI. 
FÖR STYRELSEN, 
Jean Cronstedt 

.

.

E F T E R L Y S N I N G

 

Vi behöver hjälp med att fylla denna sida!

 

Du som känner för att hjälpa oss med reportage om finska krigsbarn, eller andra minnen.

T ex en lyckad semesterresa till Finland.

Eller du har en dikt du önskar att andra skall ta del av.

Du kanske är ett barnbarn till ett krigsbarn! Skriv!

Du har kanske foton/bilder som du vill publicera. Skicka in!

Vi finska krigsbarn börjar komma i hög ålder nu och då kanske vår historia försvinner. Hjälp oss att vi inte glöms bort!

.

Skriv till :

marjattatitoffsnabelagmail.com

Ni som undrar varför jag skriver ”snabela” i min E-postadress, jo, det är för att slippa skräppost. Ni skriver adressen som vanligt.

.

.

.

Idag är det 75 år sedan jag hamnade i ett fosterhem i Norje…

Jag är ju ett s k ”finskt krigsbarn” som skickades till Sverige under kriget.

Jag var ett barn av 70 000 finska barn som skickades med en lapp om halsen till svenska fosterfamiljer.

De flesta av oss skickades tillbaka och cirka 15 000 barn fick stanna i Sverige.

.

Dessa tre syskon och jag hamnade i byn Norje i västra Blekinge.

Syskonen skildes åt, de hamnade i tre olika fosterhem. De hade lovat sin mamma att hålla ihop så de klamrade sig fast vid varandra. när den yngste var nummer ett att överlämnas  till sitt nya hem.

Detta var fruktansvärt har den svenske brodern berättat för mig. Han orkade berätta detta när han var 80 år gammal. Under alla år vi hade varit bekanta med varandra hade han inte orkat prata om denna hemska händelse.

Alla tre är döda men jag lever…

En av dem söp ihjäl sig och en tog livet av sig och efterlämnade tre små barn. Hon blev övergiven för tredje gången, först av mamman i Finland som skickade henne till Sverige, sedan av sin svenska fosterfamilj som skickade henne tillbaka till Finland. Tredje gången övergav mannen henne. Det blev för mycket…. man är sårbar, men jag lever, även om jag då och då blir den lilla, lilla övergivna flickan.

Jag är stark men skör… tårarna trillar när jag skriver detta.

Denna barnförflyttning är så sorglig.

Jag år 1945.

Fotot taget hos en fotograf i Sölvesborg. För att dölja min stora skallskada, som jag fått i Finland under kriget, klipptes det hellugg på mig. Det ser ut som om jag kom direkt från frissan, tyvärr frågade jag inte min fosterfamilj om detta.

STORT TACK till min fosterfamilj för all den kärlek jag fik i mitt nya hem.

Jag hade tur att få det bra. De gjorde allt som stod i deras makt att göra mig till ett harmoniskt barn efter allt som jag hade upplevt i Finland.

En enda gång hörde jag dem säga ”du är inte som andra barn”. Det var det enda, aldrig att de slog mig eller bestraffade mig på något sätt.

.

Så såg våra lappar ut, som vi  hade runt om halsen.

Jag tyckte den var förskräcklig.

När jag flyttade hemifrån tog jag inte den med mig. Efter att min fosterfamilj hade avlidit sökte jag igenom huset (som jag fått ärva) nej, de hade slängt lappen.

.

Men mössan som min mamma i Finland hade satt på mitt huvud när hon lämnade mig, den har jag kvar.

Fodrad med fetvadd och med ett hjärta utskuret i renskinn på utsidan.

.

Vi finska krigsbarn skickades runt som små kollin. Så förvirrat, ingen pratade som vi och kunde tala om vad som skulle ske eller vad som kommer att hända.

Min mamma lurade iväg mig att jag skulle få åka buss. Så roligt! Sedan såg jag bara mammas ryggtavla, hon lämnade mig och bara gick.

Nästa hemska upplevelse blev att vi bars upp på ett flygplan (se bild). Vi karelska barn hade ju lärt oss att flygplan var farliga, när man hörde ett plan komma, då gällde det att rusa till källaren på huset.

Men svenska fosterfamilj har i vuxen ålder berättat för mig att jag sprang till källaren i Norje och gömde mig när det kom flygplan över byn.

Att då sätta sig i ett flygplan var en skräckupplevelse.

Sedan skickades vi till olika fosterhem, helt slumpartat, man kunde hamnat var som helst. Man var ett kolli som skickades hit och dit…

Aili och jag vid havet i Norje Platsen heter numera Norje Havsbad. Fotot taget sommaren 1945.

Det  var Aili som inte klarade av livet efter att ha blivit övergiven en gång för mycket.

Men jag lever… livet är inte rättvist!

.

Ytterligare ett trauma… efter två år i mitt älskade fosterhem, skulle jag skickas iväg som ett kolli igen.

Min fosterfamilj hade fått papper tillsända över posten att ”flickan ska hem till Finland”. Min fosterfamilj hade respekt för sådana brev. De tog mig till fotografen för att ta ett passfoto.

När jag upptäckte sveket… blev jag hysterisk och skrek ”jag vill inte till Finland”.

Detta fruktansvärda utbrott gjorde att jag fick stanna kvar i mitt fosterhem.

Min fosterfamilj struntade i ordern de fått och behöll mig. TACK

Men detta besök hos fotografen har jag aldrig glömt.

Ingen ville ha mig… mamma ville inte ha mig och nu min fosterfamilj. Ingen i hela världen hade jag att kunna luta mig mot. Hur skalle jag kunna fästa mig vid någon, de kommer bara att lämna mig.

Så blev mitt öde…

tröstar mig med att det kunde blivit värre.

 

.

Julfesten 2019

Foto: Antero Ijäs Nilsson

.

Foto: Antero Ijäs Nilsson

.

H U R  L Ä N G E  T I L L?

Med start år 1992 inleder SFK nu sitt tjugoåttonde verksamhetsår. Av de ursprungliga femton medlemmarna finns endast fyra aktiva kvar: Katri Björk, Timo Haapanen, Marjatta Titoff och Seija Yndén. De övriga har avgått, avflyttat eller avlidit.

De första åren spred sig vetskapen om föreningens existens gradvis och det ena krigsbarnet efter det andra anslöt sig. Det gjorde även alltfler stödmedlemmar. Lagom till vårt 10-årsjubileum år 2002 passerade antalet medlemmar hundrastrecket. Tillväxten höll i sig och då det år 2012 blev dags för 20-årsjubileum hade vi blivit 263 stycken. Året därpå 264, 155 av oss då krigsbarn och 109 stödmedlemmar.

rots årlig anslutning av nya medlemmar har vår skara därefter ändå gradvis minskat. Förra året avled nio, två av dem fleråriga styrelsemedlemmar. Vid årsskiftet var vi totalt 182, varav 96 krigsbarn och 86 stödmedlemmar. Väl värt att beakta är också att vår medelålder nu stigit till över 80 år. Att vi blivit både färre och äldre påverkar självfallet våra möjligheter att både planera och deltaga i föreningens möten och sammankomster.

Inför kommande årsmöte är det därför berättigat att vi alla stannar upp och frågar oss: Är fortsatt föreningsverksamhet önskvärd? För oss krigsbarn själva? För våra närmaste? För samhället i stort?

Mitt första möte med finska krigsbarn ägde rum på SFK-s högtidliga 10-årsjubileum på Frostavallen den 6 december 2002. Det blev en gripande upplevelse för både mig och min hustru Gerd. Som 70-åring stod jag plötsligt ansikte mot ansikte med en stor samling jämnåriga med samma bakgrund som jag själv. Sex årtionden tidigare, en januarinatt 1940, hade jag som 7-åring upplevt en likartad situation. Det var på järnvägsstationen i ett totalt mörklagt Helsingfors. Även då plötsligt omgiven av hundratals jämnåriga. Med oss på perrongen fanns föräldrar och andra vuxna. Vi barn hade lapp om halsen och väntade på att bli satta på tåget, som under brinnande krig i nattlig färd skulle föra oss som krigsbarn till

Sverige. Vad avskedet från föräldrar och syskon på sikt skulle medföra, visste då ingen!

Mitt andra möte med finska krigsbarn, sextiotvå år senare, blev en vändpunkt i mitt liv. Starka barndomsminnen väcktes till liv. Tjutande sirener och skräckinjagande bombkrevader, soldater och lottor i uniform, evakuering till släktingar på landet, åsynen av ett träffat ryskt flygplan störtande till marken, nattlig tågtransport till Sverige och mötet med min blivande värdfamilj. Blotta tanken på att de andra jag nu mötte hade liknande barndomsminnen, skapade en djup känsla av ödesgemenskap. Denna känsla infann sig snabbt, den dröjde sig kvar och har med åren snarast vuxit sig starkare.

Jag tror att de flesta av oss har uppskattat gemenskapen lika mycket som jag själv. Den har hjälpt oss alla att utforska och stärka vår egen identitet. Många har betonat hur befriande det känns att träffa andra människor, som av egen erfarenhet vet vad det innebär att leva som finskt krigsbarn i Sverige. Några förklaringar behövs inte. Man förstår direkt!

Våra närmaste då? Gerd påstår att hon först flera årtionden efter att vi hade träffats började inse hur mycket barndomsupplevelserna har påverkat min syn på livet och tillvaron. Sannolikt delas hennes erfarenhet av många. Det är säkerligen ingen tillfällighet att flera av våra livskamrater blivit stödmedlemmar. Ej heller att så många fortsätter att regelbundet deltaga i våra sammankomster också långt efter att krigsbarnspartnern gått bort!

Har vi på något sätt påverkat samhället i stort? Kommer vi i så fall att kunna göra det även i fortsättningen? Att svara på dessa frågor åligger egentligen inte oss utan andra. Intervjuer och reportage i tidningar och tidskrifter, vår egen medlemstidning, länken till SFK på Ateljé Titoff, våra egna föredrag och böcker, har samtliga tveklöst spridit kunskap inte bara om vår existens utan även om Finland. Att vi inte kom hit som flyktingar utan som inbjudna krigsbarn, som ett led i svenska folkets starka stöd för Finlands sak i kampen för överlevnad mot Stalins väldiga diktaturstat Sovjetunionen, har förhoppningsvis många tagit till sig. Att tiotusentals svenska familjer ställde upp, frivilligt och gratis, har vi genomgående fört fram och betonat.

Låt oss hoppas, att SFK under ytterligare några år skall kunna skänka oss själva och våra närmaste både glädje och trivsel samt sprida basala och viktiga historiekunskaper till ett tyvärr ganska så historielöst samhälle!

Jean Cronstedt

 

 

DE FINSKA KRIGSBARNEN – LEVANDE HISTORIA

Den 30 november 2019 har 80 år förflutit sedan Stalins kommunistiska diktaturstat Sovjetunionen inledde sitt militära anfall mot Finland. Det lilla demokratiska landet skulle snabbt erövras och förvandlas till sovjetrepublik. En hel värld höll andan och gapade i förvåning över att Finland vägrade kapitulera och satte sig till väpnat motvärn mot en så övermäktig fiende!

I Sverige växte ett starkt stöd fram för det gamla broderlandet, som mot alla odds förtvivlat kämpade för den finska nationens fortsatta existens. Som ett av många uttryck för detta stöd omhändertogs under krigsåren sammanlagt inemot 80 000 finska barn av svenska familjer. Initiativet till denna form av hjälp kom från Sverige och omhändertagandet verkställdes, frivilligt och gratis, av tiotusentals svenska familjer. Vi barn blev evakuerade undan bomber, krigshandlingar och nöd och fick uppleva fred och trygghet i Sverige. För Finland och våra föräldrar blev det färre munnar att mätta och större möjlighet att ägna sig åt totalförsvaret.

Då kriget slutligen upphörde 1945 existerade Finland fortfarande som fri och självständig nation, något som icke blev ett enda annat europeiskt land med gräns mot Sovjetunionen förunnat!

För många av oss krigsbarn kom det fortsatta livet att gestalta sig annorlunda än ursprungligen planerat. Efter krigsslutet återbördades visserligen de flesta av oss planenligt till Finland. Men omkring 8000 blev aldrig hemskickade utan stannade kvar hos sina värdfamiljer, som adopterade eller fosterbarn. Av olikartade skäl och efter varierande tidsperioder i Finland valde dessutom uppskattningsvis minst lika många att återvända till och stanna i Sverige.

Nästan ett halvt sekel senare började kvarblivna finska krigsbarn i Sverige söka gemenskap och ökad förståelse av den egna levnadshistorien. I detta syfte bildades runt om i Sverige inemot tiotalet föreningar. Vår egen

bildades 1992 under namnet Skåneföreningen Finska Krigsbarn och bytte 2006 namn till Sydsveriges Finska Krigsbarn, SFK. Idag är endast två sådana föreningar fortfarande verksamma. En av dessa är SFK.

Med åren steg vårt medlemsantal gradvis och nådde som högst inemot trehundra, stödmedlemmar inräknade. Medlemstidningen TERVE! startades 2001 och utkommer fortfarande med tre nummer per år. Medlemmarna samlas till fyra större årliga sammankomster. Mellan de större medlemsmötena anordnar fyra lokalsektioner egna träffar.

Idag är vår medelålder över 80 år. Trots glädjande anslutning av nya medlemmar, som först sent i livet fått vetskap om föreningens existens, har medlemsantalet de senaste åren gradvis och ofrånkomligen sjunkit och ligger idag på drygt 180. Många har avlidit, andra har av hälsoskäl slutat deltaga. Trots vår höga medelålder fortsätter föreningen sin verksamhet, som vi planerar år för år.

För oss krigsbarn själva har den i SFK funna gemenskapen tveklöst haft stor betydelse. Den har underlättat sökandet och fastställandet av den egna identiteten och skänkt oss återkommande glädje och trivsel. Dessutom är det vår förhoppning att våra egna berättelser, vår medlemstidning och våra egna böcker i någon mån har bidragit till att i det svenska samhället sprida kunskap både om Finlands dramatiska historia under nittonhundratalet och Sveriges betydande insatser i sitt stöd för Finlands sak.

VI KRIGSBARN ÄR I ORDETS RÄTTA BEMÄRKELSE LEVANDE HISTORIA.

Med ett sjunkande medlemsantal följer för de kvarvarande automatiskt också stigande kostnader.

EKONOMISKA BIDRAG TAS DÄRFÖR MED TACKSAMHET EMOT. ÄVEN SMÅ BELOPP ÄR VÄLKOMNA.

Plusgiro 13 44 19 – 1

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN

September 2019

För styrelsen

Jean Cronstedt Antero Ijäs Nilsson Heikki Aaltonen

Trelleborg Knislinge Lund

Ordförande Sekreterare Kassör

070-636 38 05 070-626 48 61 073-629 16 67

 .

 

.

TOLFTE HÖSTMÖTET I SKILLINGE

På Scoutgården i Skillinge samlades SFK den 3 september 2019 till sitt traditionella höstmöte. Det var tolfte gången i obruten rad i samma trevliga lokal. Sin vana trogen svarade Leena Strömberg Jönsson även denna gång för arrangemanget!

I föreningens gästbok, som för första gången kom till användning vid årsmötet 1994, finns mycket av intresse att läsa, även några trevliga teckningar att titta på. Innan vårt första höstmöte i Scoutgården år 2008 hade SFK samlats två gånger i eller i närheten av Skillinge. I september 2005 träffades 32 medlemmar i närbelägna Mälarhusen och i maj 2006 blev vi 42 stycken på Hamnkrogen i Skillinge.

Till en början kallade vi höstmötena i Scoutstugan för ÅLAGILLEN. I takt med den gradvis minskande tillgången på ål har höstmötet också, steg för steg, bytt namn. ÅLAGILLE blev först ÅLA-LAXAGILLE, sedan LAXAGILLE och slutligen bara HÖSTMÖTE.

Så länge Leenas make Hans Jönsson levde, arrangerade Leena och han dessa möten gemensamt. Den 14 oktober 2008, datum för vårt första höstmöte i Skillinge, finns summa 75 namnteckningar i gästboken. Den gången var lokalen verkligen till bristningsgränsen fylld!

I de därefter följande tio höstmötena har antalet deltagare legat på i genomsnitt drygt 57. År 2011 var vi 69 stycken, år 2016 blev vi 64 och förra året hade siffran sjunkit till 43. Denna gång blev vi 38 stycken.

Även denna gång hade vi satt upp både Finlands och Sveriges flagga i fonden. Med Antero Ijäs Nilsson som sekreterare och undertecknad som ordförande avverkades själva mötesförhandlingarna snabbt. På grund av regn fick den traditionella fotograferingen klaras av inomhus.

För den läckra måltiden svarade Leenas barnbarn Henrik Nilsson. Efter maten fick vi åter en gång lyssna till de

blåvitt klädda Borresångarna. I denna välsjungande kör medverkade Leena själv.

Dig Leena har vi tackat många gånger. Du är, i ordets rätta bemärkelse, ett ENERGIKNIPPE! Jag tror att Du vet hur otroligt tacksamma vi alla i Sydsveriges Finska Krigsbarn är. VARMT TACK LEENA FÖR ATT DU ÄNNU EN GÅNG STÄLLDE UPP!

Jean Cronstedt

 

.

.

FÖR ÅTTIO ÅR SEDAN – DÅ DET HELA BÖRJADE

Torsdag den 30 november 1939 rådde i Finland mulet väder och ett par plusgrader. Vissa av oss var då inte ens födda, några var ännu spädbarn, de flesta hade hunnit få några år på nacken. Oavsett vilket, blev denna dag inledningen till en dramatisk händelseutveckling, som i slutändan gjorde oss alla till krigsbarn.

I höst har exakt åttio år förflutit sedan Stalins kommunistiska diktaturstat – Sovjetunionen – startade sitt anfall mot vårt lilla demokratiska Finland. Utan föregående krigsförklaring inledde han sitt brutala överfall till lands, till sjöss och i luften.

På ett flertal ställen längs den långa gränsen, från Salla i norr till Karelska näset i söder, inleddes det ryska anfallet klockan 06:50 med artillerield. Samtidigt gick motoriserade styrkor över gränsen och påbörjades flygbombardemang mot en rad tätorter i Finland.

I Helsingfors gavs första flyglarmet 09:20. Från beslagtagna baser i Estland, efter endast tjugo minuter i luften, flög sammanlagt 24 ryska bombplan av typen SB-2, i tre olika anfallsvågor, in över den finska huvudstaden där de fällde sin dödsbringande last. Endast ett av bombplanen sköts ned av finskt luftvärn.

Från denna ödesdag har några av oss fortfarande egna minnesbilder. Själv hade jag kort dessförinnan fyllt sju år. Än idag kan jag i minnet, klart och tydligt, återuppleva sirenernas tjut och de skräckinjagande dånen och skakningarna från bombkrevaderna.

I Helsingfors blev de inledande bombardemangen de mest förödande under hela Vinterkriget med 91 döda och inemot 250 skadade, varav 36 svårt. Efter bombanfallen evakuerades efter hand stora delar av stadens 250 000 invånare. Kvar blev endast omkring 65 000. Tillsammans med mina två bröder samt vår sjuke far, hamnade jag hos släktingar i Esbo.

En hel värld höll andan och gapade i förvåning över att lilla Finland hade satt sig till väpnat motvärn mot en så övermäktig fiende. De flesta med insikt i de faktiska styrkeförhållandena förväntade sig, att landet snabbt skulle duka under för den sovjetiska övermakten.

Vid slutet av Andra världskriget, drygt fem år senare, existerade Finland fortfarande som självständig nation. Visserligen svårt sargad och till en början med delvis kringskuret oberoende.

Till priset av stora förluster i stupade och allvarligt sårade och med svåra umbäranden för civilbefolkningen hade Mannerheim och hans tappra finska armé, med starkt stöd av det finska folket, till slut ändå lyckats rädda landets frihet, ett för de flesta oväntat slutresultat.

Men – viktigast av allt! Tack vare den segt tillkämpade avvärjningssegern mot Stalins Röda armé och den därigenom bevarade friheten undgick Finland de baltiska ländernas bistra öde – obeskrivliga fasor i ockupationens spår, massavrättningar och deportationer till Sibirien. Vårt födelseland slapp också uppleva den förnedrande degradering till sovjetrepublik, som kommunistregimen i Moskva hänsynslöst påtvingade Estland, Lettland och Litauen.

Låt oss alla hjälpas åt att i höst påminna om och vidmakthålla minnet av detta enastående och obestridliga historiska faktum!

I det stora dramat, som tog sin början den 30 november för åttio år sedan, utgör våra egna krigsbarnsberättelser en liten men obestridlig del. De är väl värda att både förtäljas och lyssnas till. Den uppgiften åligger oss alla!

Jean Cronstedt

.

.

.

.

SOMMARTRÄFF I NORRA GRÖNBY

Att förlägga sommarträffen till en liten by i norra utkanten av Söderslätt, utgjorde ett rejält avsteg från de senaste årens val av utflyktsmål – Ven och Bornholm. Det innebar också en chansning. Skulle det nyöppnade och ännu ganska okända Grönby Gårdscharkuteri vara tillräckligt lockande? Hur många skulle vi bli? Skulle alla hitta dit?

Av 36 anmälda deltagare lämnade endast en av oss återbud. Vi övriga lyckades alla hitta fram. Den välsmakande lunchen intogs på den breda, öppna och takförsedda verandan med en hänförande vacker utsikt mot utmarkerna i norr. I den drygt 27-gradiga sommarvärmen blev åtgången på svalkande drycker stor. En behaglig bris underlättade också.

Värdarna Camilla och Victor Waldenström hade klokt nog planerat en meny med enbart kalla rätter, alla goda och smakrika. Torkade skinkor hängde ned från taket, olika korvar och en disk full av varierade produkter gav en känsla av att vara förflyttad till en köttaffär i Spanien.

Initiativet till att välja Grönby Gårdscharkuteri togs av vår stödmedlem Sixten Andersson. Det var också han, som efter måltiden, fängslande och kunnigt, berättade om bygdens historia. Bland mycket annat fick vi veta, att en av ägarna till närbelägna Stävesjö Gård, Erik Larsson, blev vän med Kung Karl XII. Eftersom ortsbefolkningen vid några tillfällen sett dessa två rida tillsammans kom Erik därefter, i folkmun, kort och gott att själv kallas Kung Erik.

Efter Sixtens berättelse informerade Leena Strömberg oss om det kommande höstmötet i Skillinge den 3 september, det tolfte i rad i den trevliga Scoutstugan.

Avslutningsvis sjöng vi Finlands nationalsång på bägge språken. Många av oss passade på att i butiken inhandla lokala delikatesser innan vi, nöjda och glada, i sommarvärmen skiljdes åt och skingrades i olika riktningar.

Jean Cronstedt

.

.

Foto Antero Ijäs Nilsson

Försommarträff på Regionmuseet i Kristianstad

Föreningens sektion Göinge tillsammans med Kristianstadssektionen har haft en försommar-

träff på Regionmuseet i Kristianstad. Träffen gynnades av soligt väder. Värd för träffen var

Antero Ijäs Nilsson, Knislinge. Sedvanligt upprop av ett 30-tal medlemmar, som slutit upp,

gjordes av Alpo Persson, Markaryd. Träffen inleddes med lunchbuffé, varefter deltagarna fick

ta del av samlingarna på museet. Vid kaffet redogjorde Tore  Almer, Hässleholm, för sin

höstcirkel på Studieförbundet Vuxenskolan i Hässleholm, där han tar upp finska krigsbarns

upplevelser på barnhemmet Henriksfält i Glemmingebro och deras historiskt unika situation

att som barnkollektiv transporteras över till ett annat land. Antero Ijäs Nilsson informerade

om kommande träffar i SFK. Vidare ventilerade Liisa Granberg, Kalmar, född i  Karelen, sina
krigsbarnsminnen.
Alpo Persson

.

.

 

LIISA HARALDSSON

Liisa Haraldsson, Falsterbo, har avlidit i en ålder av 81 år. Hon sörjes närmast av maken Jan-Erik samt döttrarna Cecilia och Johanna med familjer.

Som femte barnet i familjen Ruottinen föddes Liisa i Helsingfors i maj 1937. Hon var således tvååring då Sovjetunionen den 30 november 1939 överföll Finland och bomberna började falla över den finska huvudstaden.

I det därpå följande Vinterkriget stupade äldste brodern Veikko, tjugo år fyllda. Under Fortsättningskriget sändes Liisa år 1942, tillsammans med lillebror Heikki, som krigsbarn till Sverige. Som femåring hamnade Liisa i Hudiksvall, tvåårige Heikki i närbelägna Näsviken.

Hos den goda och snälla värdfamiljen Maja och Hjalmar Hägg stannade Liisa till 1946 då hon, återigen tillsammans med sin lillebror, skickades tillbaka till Finland. Sitt finska modersmål hade de bägge glömt. Båda syskonen fick därför börja i svenskspråkiga skolor och blev därigenom tvåspråkiga.

För bägge barnen fylldes första vintern av hemlängtan till Sverige. För Heikki blev denna längtan så stark, att han redan efter ett år fick flytta tillbaka till sin värdfamilj. Heikki kom sedan att stanna i Sverige och är fortfarande bosatt i Hälsingland.

Hemma i Helsingfors slutförde Liisa skolgången och arbetade sedan ett par år som växeltelefonist på Institutet för arbetshygien. Efter åtta år i Finland valde hon 1954 att återvända till Sverige och värdfamiljen i Hudiksvall. I Gävle utbildade sig Liisa till sjuksköterska. Efter några års tjänstgöring på sjukhuset i Hudiksvall vidareutbildade hon sig till distriktssköterska. Det var som sådan Liisa sedan kom att fullgöra huvuddelen av sitt yrkesliv, med stationering i Enånger. Sin karriär avslutade Liisa med tre år som hälsoplanerare i Hälsinglands fem kommuner.

Sin blivande make Jan-Erik träffade hon i Hälsingland. Efter pensioneringen flyttade familjen ned till Skåne och makens hembygd Falsterbo. Dottern Cecilia med familj är bosatta i England, Johanna med familj i Göteborg.

I Skåne anslöt sig Liisa till föreningen Sydsveriges Finska Krigsbarn. Jan-Erik blev stödmedlem. Under många år var Liisa en varmt uppskattad ledamot i styrelsen. Bägge makarna deltog regelbundet i föreningens verksamhet. I likhet med många andra av oss finska krigsbarn upplevde även Liisa, att den återkommande kontakten med andra ödesbröder och ödessystrar var till stor hjälp i utforskandet och stärkandet av den egna identiteten.

I boken KRIGSBARNSMINNEN, utgiven av Soini Andersson 2016, har Liisa Haraldsson skrivit sin egen gripande levnadsberättelse, en av trettiotvå. I denna berättar hon om sina dramatiska barndomsupplevelser och känslor.

Sista meningen i Liisas berättelse lyder: ”Jag tror det är svårt för barn och barnbarn att sätta sig in i min situation som den var då för längesedan. De lever i sin tid. Och bra är väl det!”

Minnet av Liisa Haraldsson lever ljust och hedrat kvar i våra hjärtan!

 

Jean Cronstedt

Ordförande, Sydsveriges Finska Krigsbarn

.

.

.

Kristianstadsbladet har idag

ett reportage om en medlem i vår

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARNSFÖRENING.

 

Det är vår medlem Carina Johannesson som fyller 80 år idag.

G R A T T I S  CARINA

Vår egen bild på Carina, när vi hade boksläppet på vår Krigsbarnsbok. Carina har skrivit ner sin krigsbarnshistoria i vår bok.

 

.

.

Sten Kindlundh

.

STEN KINDLUNDH

Filosofie licentiat Sten Kindlundh, Lund, har avlidit i en ålder av 82 år. Han sörjes närmast av hustrun Karin samt döttrarna Anna, Eva och Maria med familjer.

Som forskare och översättare inom isländsk saga och medeltidshistoria är Sten Kindlundh ett välkänt namn. Som författare till ett tusental recensioner i Skånska Dagbladet är han också känd för en bredare allmänhet. Men utanför den krympande kretsen, av i Sverige ännu levande finska krigsbarn, är Stens intresse och engagemang för Finland föga känt.

Litteraturvetaren Sten Kindlundhs nyfikenhet på det finska språket väcktes av likheter mellan vissa forngermanska och finska ord. Hans intresse för finländsk kultur skapades av berömdheter som Alvar Aalto, Akseli Gallen-Kallela, Väinö Linna, Paavo Nurmi, Jean Sibelius och, icke minst, av Elias Lönnrots skapelse – nationaleposet Kalevala. Engagemanget för Finlands sak bottnade i Stens djupa beundran för det lilla, demokratiska landets heroiska kamp för den finska nationens fortsatta existens. En kamp, som under Andra världskriget utkämpades mot Stalins väldiga, kommunistiska diktaturstat Sovjetunionen.

Av en ren tillfällighet korsades våra vägar för fjorton år sedan. I ett brev från den tiden skriver Sten: ”Din beundran för Carl-Gustaf Mannerheim delar jag fullt ut. Jag skulle våga säga att han i varje fall under 1900-talet är den, utan gensägelse, främsta gestalten i Norden. Och man får nog gå bakåt i den politiska historien till Gustaf II Adolf eller Axel Oxenstierna för att finna hans like.”

Som ett resultat av denna bekantskap blev Sten inbjuden av föreningen Sydsveriges Finska Krigsbarn att föreläsa på vårt 15-årsjubileum i Osby hösten 2007. Där valde han att beskriva det komplicerade diplomatiska spelet under Mellanfreden mars 1940 – juni 1941.

I två nästföljande föredrag, i Tyringe 2012 och 2016, avhandlade Sten Fortsättningskriget respektive Vinterkriget. På Finlands hundrade självständighetsdag, den 6 december 2017, skulle Sten hålla ett fjärde föredrag för oss, men sjukdom lade tyvärr hinder i vägen.

I samband med Finlands hundraårsjubileum recenserade han i vår medlemstidning TERVE tre nyutgivna Mannerheimbiografier – Dag Sebastian Ahlanders Gustaf Mannerheim, Henrik Meinanders Aristokrat i vadmal och Herman Lindqvists Mannerheim, marsken, masken.

Både Sten och Karin blev varmt uppskattade stödmedlemmar i krigsbarnsföreningen. Sten kom ofta till våra medlemsmöten och tog då aktiv del i diskussionerna. Årsmötet 2017 refererade han själv i TERVE!

För sitt stora engagemang för Finland och för oss krigsbarn utsågs Sten 2017 av en enhällig styrelse till hedersmedlem, den andra i föreningens då 25-åriga historia.

Sten Kindlundh var även en mycket omtyckt medlem i Juntan, en samling äldre herrar, som med viss oregelbundenhet träffades för gemensam lunch och livliga diskussioner kring både aktuella och inaktuella världsproblem. Vid dessa sammankomster brukade Sten läsa upp en limerick, tillägnad värden.

Saknaden efter hedersmannen Sten Kindl

För alla kamraterna,

Jean Cronstedt

Ordförande, Sydsveriges Finska Krigsbarn

.

.

En medlem har lämnat oss.

Från vänster vår ordförande och till höger vår sekreterare som har avlidt.

.

VEIKKO BERN, 1939 – 2019

Veikko Bern, Klörups Backar, Trelleborg, har avlidit i en ålder av 79 år. Han sörjes närmast av hustrun Pia, sönerna Johan och Jakob med familjer samt dottern Jenny.

På årsmötet i Eslöv den 12 mars 2019 omvaldes Veikko Bern som sekreterare i föreningen Sydsveriges Finska Krigsbarn. Blott fem dagar senare och efter en trevlig familjesammankomst, avled han hastigt den 17 mars. Lungorna hämtade sig aldrig efter en Legionella infektion några år tidigare. Även lätt kroppsansträngning förorsakade andnöd.

Veikko Hankkila föddes den 6 maj 1939 i Keuruu väster om Jyväskylä, ett halvår innan Sovjetunionens överfall på Finland. Fadern stupade i kriget och fyra av de åtta barnen skickades som krigsbarn till Sverige. De hamnade I Svedala där Veikko och systern Katri adopterades av värdfamiljen Bern och bröderna Erkki och Osmo av grannfamiljen Eriksson. Sitt finska modersmål tappade Veikko helt. Samtalen med modern, som han då och då besökte och som blev hundra år, fick därför föras med hjälp av tolk.

I flera år arbetade Veikko i handelsflottan, en tid även på Pugners resebyrå i Trelleborg. Hans stora organisationsförmåga kom väl till pass för Svenska Fotbollsförbundet, som under många år regelbundet anlitade honom för större arrangemang. I Flottans Mäns lokalavdelning i Trelleborg var Veikko flerårig sekreterare, det senaste året även dess tillförordnade ordförande.

I början av 2000-talet anslöt sig Veikko och hustrun Pia, även Erkki, till Sydsveriges Finska Krigsbarn. Redan år 2009 åtog sig Veikko posten som föreningens sekreterare. I hela tio år och ända in i det sista skötte Veikko denna uppgift skickligt och noggrant.

Under återkommande och trevliga bilturer till styrelsemöten och sammankomster runt om i Skåne lärde jag känna och allt mer värdesätta krigsbarnskamraten Veikko Bern. Han kämpade till slutet och dog verkligen på sin post, några månader innan den stundande 80-årsdagen. För hans storartade insatser är vi alla honom ett stort tack skyldiga! I våra hjärtan efterlämnar Veikko ett ljust minne.

För alla kamraterna,

Jean Cronstedt

Ordförande, Sydsveriges Finska Krigsbarn

.

Veikko Bern

 

 

.

 

Årsmöte i Eslöv 12 mars 2019

 

För tolfte gången i rad samlades vi till årsmöte på Medborgarhuset i Eslöv.

Av 31 anmälda deltagare hade en enda, Rita Enochsson, lämnat återbud.

Med undantag av Antero Ijäs Nilsson, som tog bilden, blev de övriga 29 f

örevigade på ett trevligt gruppfoto, med Finlands och Sveriges flagga i fonden.

Bilden finns utlagd på Ateljé Titoff, på länken till SFK.

 

Med tanke på vår alltmer glesnande skara finns anledning namnge dem, som

hade möjlighet att deltaga. I bokstavsordning: Aaltonen Bodil o Heikki, Andersson Maire,

Anneberg Liisa, Astikainen Rauno, Bengtsson Heidi, Bern Veikko, Björk Katri o Hans-Åke,

Cronstedt Gerd o Jean, Ijäs Nilsson Antero, Isberg Marja o Bengt, Jeppsson Hilkka,

Johannesson Carina o Bengt, Juntunen Markku, Jönsson Ritva, Laine Pertti, Löfman Ahti,

Markkanen Kosti, Molnegren Hilkka, Nordström Irja o sonen Rolf, Persson Alpo,

Pyykkö Kyösti, Rask Folke, Thurén Tuula, Yndén Seija.

 

Till att leda mötet valdes sittande ordförande och sekreterare.

Verksamhetsberättelsen och den ekonomiska berättelsen fanns utlagda och genomgicks av

ordföranden respektive kassören. Revisorernas berättelse lästes upp av Hilkka Jeppsson

och styrelsen beviljades ansvarsfrihet. I enlighet med valberedningens förslag omvaldes

samtliga tillgängliga styrelseledamöter. Som ny suppleant invaldes Rauno Astikainen och

nytt tredje namn i valberedningen blev Kosti Markkanen.

 

Efter årsmötet intog vi sedvanligt välsmakande lunch men denna gången i en annan restaurang,

belägen i byggnadens sydöstra hörn. Från denna hade vi vacker utsikt åt två håll. Vid den

efterföljande samvaron yttrade sig bland andra Pertti Laine, Maire Anderson, Ritva Jönsson,

Kosti Markkanen och Hilkka Molnegren. En fråga om deltagarnas födelseår besvarades genom

handuppräckning. Födelseåret för oss deltagande krigsbarn visade sig variera från 1932 – 1941.

.

En allt oftare uppgiven anledning till uteblivet deltagande i våra möten är åldersrelaterad,

icke minst problem med att ta sig till mötesplatsen. Barnen har svårt att lämna arbetet

för att kunna erbjuda skjuts. Trots denna ofrånkomliga konsekvens av vår höga medelålder

är det verkligen glädjande, att så många ändå ställer upp!

 

Jag avslutar med de sista meningarna i den av styrelsen undertecknade årsberättelsen.

Då vi som barn blev hitskickade från Finland, försågs vi med lapp om halsen. Den talade om vilka vi var. I bagaget hade vi också något, som inte stod skrivet. FINSK SISU. Låt oss även i den kommande verksamheten visa prov på detta!”

Jean Cronstedt

Ordförande

.

SFK:s styrelse 2019

akre raden fr. vänster: Timo Haapanen, Markku Juntunen och Jean Cronstedt
Främre raden fr vänster: Heikki Aaltonen, Alpo Persson, Kosti Markkanen och Antero Ijäs Nilsson.
Rauno Astikainen saknas på fotot.

 

 

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN

Årsmötesdeltagare i Eslöv den 12 mars år 2019.

Foto: Antero Ijäs Nilsson

Fotografen till stora gruppbilden är Antero Ijäs Nilsson

 

.

.

Medlemmen Marjatta Titoff berättar om

KARELEN-böcker – år 2019

.

.

Min ene brors f d sambo skickade mig detta tips om nya Karelenböcker om min hembygd, Salmi och ön Lunkula i Ladoga.

TACK Leila för detta tips, nu har jag de båda böckerna hemma hos mig.

Enorma praktverk så TACK även till alla dem som bidragit till dessa utgåvor. Jag föll i gråt när jag såg bilder på släkt och byggnader.

Det Karelen som inte finns mer.

.

.

 

Boken till höger innehåller enbart bilder, d v s foton som karelarna tog med sig när vi blev evakuerade och tvingades flytta till det egentliga Finland.

.

 

Den andra boken har mycket text och bilder. Tio cm tjock bok.

.

Min hembygd på ön Lunkula i den väldiga sjön Ladoga.

.

Jag föll i gråt när jag såg min fars båt Otava. Granntomten till höger (syns ej på bilden) ägde mina föräldrar.

Ägde inte båten utan han och sin far (min farfar) åkte med denna båt över till fastlandet till Pitkäranta för att där ta extrajobb i hamnen.

Det lilla jordbruket på ön kunde inte försörja alla i familjerna, då  blev det extrajobb.

 

Min far: Feodor Titoff

.

 

Äntligen fick jag se den vackra gamla träbron från ön Lunkula till fastlandet.

Denna bro har jag hört talas om.

 Min morfar var beordrad av militären att spränga den och det gjorde han. Dessförinnan var ordern att evakuera allt folk från ön och sedan sätta eld på alla husen och sist spränga bron.

Min morfar var då 65 år när han tvingades att utföra allt detta.

Min morfar: Kosti Repetti

.

År 2002 återvände jag till ön Lunkula.

Den nya bron inte så vacker som den gamla.

.

Namnen på byarna, i norra Karelen, fick behållas trots att de hade  hamnat i ett annat lands ägo.

Söder om sjön Ladoga, där ändrades namnen till nya ryska ortsnamn.

På skylten  på min bild kan man läsa Lunkula på ryska.

.

.

Fotot längst upp på högersidan är min mormors syster med man.

.

Min mormors syster med man.

Visst blir jag rörd när jag finner släkten i dessa böcker.

.

Fotot på högersidan längst ned till vänster finns min mammas bror.

.

Min mammas bror till vänster på fotot.

.

Den ortodoxa kyrkan i Salmi före kriget.

.

12 februari 1940 begravning i kyrkan.

Under begravningen var kyrkan mörklagd till skydd mot bombfaran. Ceremonin upplystes endast av ljusen kring kistorna och de ljus besökande höllo i sina händer.

.

 

Så såg kyrkan ut år 2002 när jag var på besök.

Allt som har gått att stjäla har de nya medborgarna tagit. Såsom tak, tegel, kaminer, fönster, dörrar, golv… ja ALLT.

.

 

Jag inne i kyrkan (år 2002) det som är kvar av den.

.

Själva kyrkogården var svår att finna. Alla gravstenarna var bortförda till vägfyllning.

.

 

.

.

.

 

.

SFK:s julfest och samtidigt firande av Finlands Självständighetsdag.

.

 

Vår ordförande Jean Cronstedt håller ett anförande.

Foto: Timo Haapanen

.

 

Hjälp en släktforskare…

 

En målarkompis till mig behöver hjälp med att finna ett finskt krigsbarns släkt.

.

Aulis Johannes Kuopio

född 1940-06-03 i Forssa, Finland

 

Fader: ingen antecknad, född i Finland, död i Finland

.

Moder: Anna Kuopio, född i Finland, död i Finland

.

Ni som vet något om denne mans släkt  – hör av Er.

marjattatitoffsnabelagmail.com

.

Tillägg från min målarkompis:

Hej o tack, Få se om någon vet något om hans föräldrar

i Finland och var dom kom ifrån.

Här hemma i Sverige har vi haft full koll på honom. .

.

Med andra ord – min målarkompis önskar kontakt med släktforskare i Finland.

 

.

.

VÄDJAN

medlemmar i SFK hör av Er med text och bild till denna vår ”hemsida”.

Även icke medlemmar eller andra intresserade, hör av Er mied bidrag. Vår tragiska ”världens största barnförflyttmimg” får inte glömmas bort.

Hör av Er till:

marjattatitoffsnabelagmail.com

.

.

FÖRENINGEN SFK-s ARKIV

I oktober 2016 överlämnade föreningens sekreterare Veikko Bern och jag,

i egenskap av dess ordförande, SFK-s samlade arkivmaterial till

Landsarkivet, Riksarkivets lokalavdelning i Lund. Depositionskontraktet

diariefördes den 27.11.2016 som 25–2016/9070. I

detta kontrakt skriver landsarkivarie Göran Kristiansson:

”Landsarkivet i Lund bedömer att handlingarna är av

mycket stort värde för eftervärlden”.

I enlighet med styrelsebeslut deponerade Veikko och jag

den 10 oktober 2018 de senaste två årens handlingar.

Dessa omfattade protokoll från styrelse-, års- och höstmöten

t.o.m. 26.10.2017, verksamhetsberättelserna för 2016 och 2017,

deltagarlistor från 25-årsjubileet samt höstmötet 2017,

resultaträkning för bägge åren, TERVE! nummer 56 – 61,

Aatos Kauranens personliga originalhandlingar rörande hans

krigsbarnshistoria, kopia av Sten Kindlundhs hedersmedlemsdiplom

och hans planerade tal till julfesten 2017, som fick inställas till följd

av sjukdom. Därutöver en del korrespondens samt några tidningsurklipp.

I Landsarkivet finns således nu handlingar från SFK-s första 25 år

deponerade. Bland dessa samtliga nummer av TERVE! från starten 2001.

Även vid denna leverans blev vi mycket trevligt och vänligt bemötta

av Landsarkivets representanter, Maria Wallin och David Larson.

Vi är välkomna att vid lämplig tidpunkt överlämna kommande

års föreningshandlingar.

Jean Cronstedt

.

En medlem har lämnat oss…

.

Antti Malminen avled den 2 juni 2018, i en ålder av 79 år.

.

.

ANTTI MALMINEN 1939 – 2018

Då Stalins krigsmakt överföll Finland den 30 november 1939 och bomberna började falla över Viborg och andra finska städer, var Antti Malminen blott åtta månader gammal. Fadern Akseli (46 år) var intensivt involverad i byggandet av försvarsanläggningar på Karelska Näset. Tillsammans med modern Ida (24 år) och bröderna Eero (2 år) Heimo (4 år) evakuerades Antti från Viborg och hamnade småningom i en liten stuga med kök på en gård utanför Kajana.

Året 1942 skickades Eero (5 år) och Antti (3 år) som krigsbarn till Sverige. Bägge hamnade i Småland, hos snälla och goda familjer i byn Sunnerskog öster om Vetlanda, icke långt från Lönneberga. I augusti 1944, under den då pågående sovjetiska storoffensiven, kom också mor Ida och storebror Heimo till Sunnerskog. Där stannade de kvar fram till december då de, under det ännu pågående Lapplandskriget, återvände till Finland.

Några år senare skulle Eero och Antti sändas tillbaka till Finland. I sitt kapitel i KRIGSBARNSMINNEN skriver Antti: ”Jag minns hur mina saker plockades ihop för avresa men då kom en kikhosteepidemi som räddning”. Återsändandet sköts upp och glömdes småningom bort. Bror Eero blev adopterad av sin värdfamilj. För honom blev gården i Sunnerskog hans hem för resten av livet. Antti ville själv inte bli adopterad men stannade kvar och blev genom testamente jämställd med sina fostersyskon.

Antti utbildade sig till lärare och blev både filosofie och politices magister. Han arbetade som adjunkt i ekonomiska och samhällsvetenskapliga ämnen, först i Vetlanda och senare på Katedralskolan i Lund. Som lärare var Antti mycket omtyckt. Ännu vid 75 års ålder undervisade han vid Fordonstekniska gymnasiet i Lund.

Antti och Kristina Hoff blev sambor 1969. Tillsammans har de barnen Johannes och Josefin, vilka vardera har två barn. I boken skriver Antti: ”Under årens lopp blev det många besök av Ida i Sverige och av oss i Finland. Vi var med på Akselis 80-årsdag i Åggelby i Helsingfors och han fick då träffa barnbarnet Johannes, som var 2 år.”

Våren 2016 drabbades Antti av en stroke med vårdkrävande halvsidesförlamning. Men talförmågan förblev lyckligtvis intakt. Till årsmötet i Eslöv i mars 2017 kom både Kristina och Antti, han i rullstol. Där hälsades Antti med en varm applåd!

I boken beskriver Antti hur han själv såg på sitt eget krigsbarnsöde: ”De ansvariga för barnförflyttningarna gjorde ett mycket lyckat val för mig av mitt fosterhem med en komplett familj där jag kunde bli ett sladdbarn.” Sista meningen: ”Med dubbla uppsättningar av föräldrar och syskon har jag varit privilegierad”.

Medlemmar i SFK blev både Antti och Kristina 2003. Under de gångna åren var Antti en aktiv, inspirerande och lojal föreningskamrat, därtill en skicklig fotograf. Han avled i Lund den 2 juni. Minnet av kämpen Antti hyllas av oss alla!

Jean Cronstedt

ordförande

.

 

En medlem har lämnat oss…

..

 

Birgitta Berg

 

 

BIRGITTA BERG 1938 – 2018

Efter en tids sjukdom avled Birgitta Berg stilla i sitt hem den 11 maj, 80 år gammal.

Sitt kapitel i boken KRIGSBARNSMINNEN avslutar Birgitta med följande mening: ”Varje gång jag pratar med svenska vänner om min resa, sägs det tyst eller med ord, att dom inte kan fatta hur föräldrar kan skicka iväg sina barn till helt okända människor”. För den, som läser hela kapitlet, är det dock alls inte så svårt att förstå.

Vårvintern 1944, inför sin planerade storoffensiv, lät Stalin utsätta Helsingfors och andra finska städer för massiva bombningar. Finska folkets motståndsvilja skulle försvagas. Från barndomshemmet i stadens utkanter kunde Birgitta, som sexåring och tillsammans med fadern och sina sju syskon, se hur huvudstadens natthimmel färgades röd. Modern, som led av öppen och smittsam lungtuberkulos, blev utskriven och hemskickad från sanatoriet, som i all hast skulle omvandlas till krigssjukhus.

Den 8 juni 1944, dagen innan Sovjets ”slutoffensiv” på Karelska Näset startade, blev Birgitta och fem av syskonen skickade till Sverige. Tillsammans med en storasyster växte hon upp på en gård utanför Hasslöv i Halland. Birgitta utbildade sig till sjuksköterska, gifte sig och fick två barn. Medlem i SFK blev hon 2005 och uppdraget som föreningens sekreterare åtog hon sig redan året därpå. Denna syssla skötte Birgitta med stor omsorg till 2008.

Mitt första minne av Birgitta har jag från SFK-s försommarmöte i Knislinge 2006. Där berättade hon fängslande och vältaligt om en fotvandring hon hade gjort genom sydöstra Skåne.

Med kort varsel, i samband med årsmötet i Eslöv 2008, ställde Birgitta upp som föredragshållare. Det inbokade föredraget hade ställts in på grund av återbud. I den gripande berättelsen om sitt eget liv nämnde Birgitta även en tragedi, som hade drabbat familjen under frihets- och inbördeskriget 1918. Två av familjemedlemmarna hade hamnat på olika sidor! Bägge överlevde men talade därefter aldrig mera med varandra.

Birgitta Berg var inte bara en god talare. Körsång var ett av hennes stora intressen. Medlemskapet i SFK skattade hon högt. Vid flera tillfällen betonade Birgitta hur mycket gemenskapen med oss andra krigsbarn betydde för henne. Under fjorton år hade vi alla förmånen av att kunna räkna oss till hennes närmaste vänkrets. För hennes insatser i föreningsverksamheten känner vi

stor tacksamhet. I våra hjärtan lever minnet av Birgitta hedrat kvar!

 

Jean Cronstedt

ordförande

.

.

.

 

 

 

JULHÄLSNING 2017

 

Inte oväntat har det gångna året högst påtagligt gått i tecknet av
Finlands hundraårsjubileum som fri och självständig nation. Detta
gäller icke minst verksamheten i alla föreningar med någon form
av anknytning till jubilaren.

Redan vid SFK-s eget lyckade 25-årsjubileum i Tyringe den 26 maj
utgjorde vårt födelselands stundande hundraårsdag ett
betydelsefullt sidotema. Vid höstmötet på Scoutgården Skillinge
den 21 september, det tionde i rad arrangerat av Leena
Strömberg-Jönsson, kompletterades den traditionsenligt
upphissade finska flaggan i flaggstången med en andra, som vi
satte upp på salens gavelvägg. Vid dess sida fanns den svenska
flaggan.

På julfesten i Tyringe den 30 november blev
självständighetsförklaringen den 6 december 1917 och Sovjets
anfall den 30 november 1939 huvudteman i välkomsttalet. Under
dagen gav Arja Jantunens sånger vacker klang åt den högtidliga
stämningen.

Självständighetsfirandet i Finland den 6 december kunde följas i
direktsändning via finsk TV. Men firandet ägde inte bara rum i
Finland. Hundraårsjubilaren till ära anordnades festligheter också
på många håll i Sverige.

Till Rådhuset i Malmö hade Malmö stad,
Region Skåne och Länsstyrelsen bjudit in alla skånska föreningar
med finländsk anknytning. Taina Cronhamn, huvudansvarig för
arrangemanget, kunde glädja sig åt att denna inbjudan
hörsammats av 350 gäster, vilka i den stora och imponerande
vackra salen blev undfägnade med skumpa, mingelmat,
högtidstal, musik och körsång. Från SFK deltog ett tjugotal
medlemmar. Arrangörerna är värda ett varmt tack för det mycket
uppskattade initiativet och den lyckade festen!

För egen del har denna höst också varit starkt präglad av Finland
100. Inom loppet av drygt sju veckor har jag, på olika platser i
landet, hållit sammanlagt åtta föredrag om Finlands långvariga
kamp för att kunna uppnå och bevara frihet och oberoende.
Därvidlag har jag genomgående kunnat konstatera, att intresset
för Finlands dramatiska och spännande 1900-talshistoria tycks
vara stort. Icke minst för den lilla men för oss viktiga del, som rör
vår egen krigsbarnshistoria!

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!
Jean Cronstedt

.

.

..

.

.

Lyssna på P3 Dokumentär om finska krigsbarn

.

L y s s n a

.

117 minuter med musik

71 minuter utan musik

.

I dokumentären berättar bl en finska mamma hur det var att skicka iväg sina två barn till Sverige.

.

Medverkar gör även Pertti Kavén, som vi i SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARNSFÖRENING

har träffat många gånger, när han har talat om sin forskning om denna världens största barnförflyttning.

.

Ordföranden i Göteborgsföreningen Finska Krigsbarn, Kielo Bengtsson medverkar i programmet.

.

Plus att flera finska krigsbarn berättar om sin resa till Sverige.

.

Samt mycket dokumentärt nyhetsmaterial från Sveriges Radio som sändes i den svenska radion under kriget.

.

Mycket intressant program om oss finska krigsbarn.

.

.

.

.

.

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN

har firat 25 år.

.

.

Vi tre från Karlshamn

hade en underbar bilfärd genom det vackra Skåne.

.

.

Här ser Ni 4 ”originalmedlemmar”

med det menar jag, vi som var med i vår krigsbarnsförening för 25 år sedan.

Seija, Gunilla, Marjatta och Timo.

.

.

.

.

.

.

Vår ordförande Jean, lämnar över mikrofonen till Timo, som berättade hur det var att starta vår krigsbarnsförening för 25 år sedan.

.

Jean höll sedan föredrag: FINLANDS MÅNGÅRIGA FRIHETSKAMP

.

Jeans bok finns att köpa.

.

Vi hade gäster från Finland.

Och från krigsbarnsföreningen i Göteborg, hade vi inbjudit ordförande Kielo Bengtsson, tvåa från vänster.

Hon kunde berätta, att snart finns bara två krigsbarnsföreningar kvar i Sverige, då endast Göteborg och Skåneföreningen.

De andra föreningarna,  kommer att läggas ner.

Kielo undrade och önskade gärna att ha ett mer samarbete med oss i Skåne,

med vår krigsbarnsförening SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN.

Bl a frågade hon om Göteborg fick vara med på vår hemsida. Jag svarade ja, direkt.

Jag vill inte att vi skall glömmas bort, då är det viktigt att vi har en hemsida som visar att vi fortfarande finns.

Så Välkommen Göteborg

att medverka med bilder och text till min hemsida www.ateljetitoff.se

med en länk:  Göteborgs Finska Krigsbarnsförening

Hälsar Marjatta Titoff

marjattatitoffsnabelagmail.com

.

.

Vår medlem Soini håller här i ”vår” bok som Soini hjälpt oss att ge ut.

Soini talade om att boken finns fortfarande att köpa.

(Bilden på Soini med boken är en ”gammal” bild.)

.

Ännu en ”gammal” bild.

Peter Nyberg, journalist i Karlshamn håller i sin mammas bok. Mamma Anita är död.

Soini omtalade på vårt jubileum att Anitas bok finns fortfarande att köpa.

.

Kan också nämna att på vårt jubileum hade vi två barn till krigsbarn som medverkade i våra festligheter.

Vi behöver yngre inslag, vi börjar bli gamla nu… orkar inte så mycket som vi vill och önskar.

Så välkomna Ni barn till krigsbarn – VI BEHÖVER ER

.

.

.

.

Vår medlem i SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN har lämnat oss.

Tack Pentti för tiden, Du delade med oss i vår förening.

.

.

.

.

.

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN

Årsmöte i Eslöv 2017- 03-14

.

Medborgarhuset i Eslöv

.

49 medlemmar blev vi, tyvärr var det en del återbud p g a sjukdom.

.

.

Antti Malminen blev sjuk förra året. Men han hade satt sig för att snart komma tillbaka till oss. Det gjorde han…

han fick en stor applåd av oss andra.

.

Alltid god mat i Eslövs Medborgarhus.

.

.

Samling efter maten. Plötsligt hade en sångkör bildats, en sådan har vi inte haft på flera år.

Nu skärper vi oss, eftersom Finland fyller 100 år.

.

.

.

E F T E R L Y S N I N G

.

.

Denna skrivelse är funnen i samband med en bouppteckning i Linderöd.

Nu

undrar vi SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN

var dessa finska krigsbarn finns någonstans.

Är de kvar i Sverige? eller de var tvungna att åka hem?

.

Hör av Er om Ni vet något!

marjattatitoff snabelagmail.com

.

.

.

.

Blekinge Läns Tidning 23 februari 2017

.

Blekinge Läns Tidning 23 februari 2017

Läs Blt

.

Blt gör en serie reportage med finsk anknytning nu när Finland firar 100 år.

Dagens reportage var det femte i ordningen i denna serie.

.

Journalisten Peter Nyberg, Blekinge Läns Tidning,

överraskade mig stort, när han gjorde reportaget om mig och mitt krigsbarnsöde.

Jag hade nämligen hans mammas bok i min bokhylla.

.

Peter Nyberg med sin mamma Anita Nybergs bok:

Vi som kom med lapp om halsen.

.

Anita var medlem i vår krigsbarnsförening och bodde i Malmö.

Jag hade ingen aning om att hennes son fanns i Blekinge.

Anita Nyberg

.

.

.

.

.

.

.

.

.

Vår medlem i SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN har lämnat oss.

.

Annikki Nilsson

1935 – 2016

.

Annikki med make Hans-Arne år 2014, då de gästade oss i Karlshamn.

.

.

.

.

.

.

.

Julfest och självständighetsdag

firade vi SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN i Tyringe/Kurhotell den 6 dec 2016.

.

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 2Alltid positive Pertti från Karlshamn, gladde oss med musik med julanknytning när vi andra anlände till julfesten.

.

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 5

.

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 7Sten Kindlundh höll ett anförande om VINTERKRIGET, bakgrund och förlopp.

.

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 10

.

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 11

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 18Avslutning alltid med nationalsången  VÅRT LAND 

på finska  OI MAAMME

6 dec är ju vår nationaldag/självständighetsdagen.

.

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 19Vår ordförande Jean Cronstedt – klädd i julslipsen – var glad och nöjd med vår fest på Finlands 99 årsdag av självständighet.

Nästa år firar vi 100 år och då skall vi ha extra extra av allt.

.

.

.

.

.

.

Dorrit Fredriksson Begravning

Dorrit Fredriksson är död.

.

Dorrit, som medverket i vår krigsbarnstidning TERVE

och då skrivit om hur det var att hämta hem finska krigsbarn från Sverige år 1945, till Finland.

Jag tror, att hon var den sista, av de vuxna personer som hade hand om oss.

Några fler, nu levande personer finns nog inte som kan berätta om hur det var.

Dorrit som var kristallklar in i det sista. En stroke avslutade hennes liv, 91 år.

.

Några veckor innan dödsfallet hade Sydsvenskan ett stort reportage om Dorrit.

I artikeln nämner hon det finska krigsbarnet som bor i Karlshamn. Ja, vi, Dorrit och jag, vi trivdes bra i varandras sällskap.

Ett väldigt positivt reportage om Dorrit som skaffade sig en blogg när hon var 89 år.

.

T I L L REPORTAGET

.

.

Dorrit 90 år

Tidig morgon tog jag detta foto på Dorrit.

Så söt…

vid 90 årsålder

.

.

Krigsbarnstidning Nr 1

.

Krigsbarnstidning Nr 2

.

.

————————————————————————————————————————————–

.

.

.

.

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 1

S Y D S V E R I G E S   F I N S K A    K R I G S B A R N

hade årsmöte i Eslövs vackra medborgarhus, tisdagen den 15 mars 2016

c:a 60 medlemmar var närvarande

235 är vårt medlemsantal

.

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 3Makarna Soini och Tuulikki välkomnade oss.

.

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 4Makarna Timo och Gunilla.

Dessa två, tillhör den lilla skara som är kvar från starten av vår krigsbarnsförening.

.

Även jag var med när vi startade i oktober 1992, platsen var Örestads Golfklubb i Lomma.

TACK att jag fick vara med i denna krigsbarnsförening, jag har kunnat bearbeta mina trauman bland likasinnade.

.

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 5Seija, även hon med från starten

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 11

Vid mötet valdes en ny ordförande Jean Cronstedt (till höger)

Avgående till vänster Kosti Markkanen

.

Vi är en märklig förening tyckte Jean eftersom vi väljer en ordförande som är 80+

den näst äldste på årsmötet. Märklig är vår förening också att det inte kommer in nya, yngre medlemmar.

Vi kommer så småningom att dö ut. Vi hoppas att våra barn och barnbarn på något sätt kan ta över.

.

Efter årsmötet fick vi njuta av Eslövs medborgarhus goda mat.

.

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 21Börje Dahl, som gett ut en egen bok om sitt krigsbarnsliv:  Minnen heter boken.

.

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 22

Vår förläggare – Soini andersson –  till vår bok:   K R I G S B A R N S M I N N E N

150 ex hade han med sig till Eslöv

.

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 23

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 24

Årsmöte med boksläpp = STORT o högtidligt

särskilt när man själv medverkar i boken med eget material

.

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 27Gruppbild på oss som har lämnat material till boken.

.

SYDSVERIGES FINSKA KRIGSBARN Nr 28Vid detta årsmöte med boksläpp gästades vi av Finska Radion/Sveriges Radio Jyri Markkula

.

Lyssna på programmet

H Ä R

På svenska kan Ni höra redaktör Soini Andersson, övriga röster är på finska som Jyri spelat in.

.

Men det är viktigt att vi uppmärksammas – det får inte hända igen….

 .

.

.

.

TERVE mars 2016 Nr 3

.

.

TERVE mars 2016 Nr 4

.

.

Skriv en kommentar