Dorrit Fredriksson 90 år ung

.

År 1973 skrev Dorrit Fredriksson en bok om sin son:  ”Lennart dog ung” var bokens titel.

Jag köpte den då och grät när jag läste den, Lennart blev bara 17 år, dog i cancer.

.

Efter många år så försvann boken vid en flytt – men jag glömde inte den – den var så välskriven och så gripande.

Nu i år, berättade en bekant till mig, att en Dorrit hade börjat att blogga vid 89 år ålder. Jag frågade då om det var den Dorrit som skrev boken om sin son Lennart, och det var det.

Genast tog jag kontakt med Dorrit och berättade för henne hur berörd jag hade blivit av hennes bok.

Hon önskade absolut träffa mig, hon som var född och uppväxt i Åbo i Finland men flyttade till Sverige tillsammans med sin man.

Dorrit hade släkt i Karelen, så sin barndoms somrar tillbringade hon där. Hon ville gärna träffa en karelska igen.

När finska krigsbarn åkte tillbaka till Finland var Dorrit med om 6 eller 7 resor, en sådan resa som jag slapp att uppleva, jag blev kvar i Sverige.

.

Vi har nu träffats – Dorrit och jag – vi hade mycket att prata om och nu idag ser jag på Dorrits blogg, att hon har skrivit om detta möte.

Det är sådana vackra ord om mig, att jag grät naturligtvis och jag tyckte att det var som en dödsruna.

Sådana ord får man inte höra när man lever, sådant sker bara efter ens död, så TACK Dorrit att du har fångat mitt krigsbarnsöde så mitt i prick.

.

Dorrit blogg

finner Ni här

.

.

.

Dorrits inlägg om mig, kommer här:

.

Att ha blivit med dator på litet äldre da’r är då en välsignelse. Alla gamlor borde ha en sådan, då kroppen inte mera vill ut och röra på sig. De allra flesta i 40-talsgenerationen kommer att ha en, lika självklart som vi 20-talister köpte oss en TV.

Via bloggen har jag fått nya och helt oväntade kontakter. Intressanta och roliga.

Igår fick jag besök av en konstnär. Hon heter Marjatta Titoff, har en blogg och flera hemsidor som berättar om hennes händelserika och på många vis tragiska liv.

Hon föddes på ön Lunkula i sjön Ladoga i Finland, vid dåvarande ryska gränsen. Idag är det ryskt område. Det kom order från militären att evakuera alla från ön och sätta eld på husen. Marjattas morfar utförde det hemska uppdraget.

Hon sändes till Sverige som finskt krigsbarn. Mamman lurade henne och sa att hon bara skulle åka buss ett tag. Med en lapp om halsen kom hon till ett främmande språk, till främmande människor. Det ödet delade hon med många andra s.k. krigsbarn.

Hon blev också lurad med att hon skulle få komma hem igen. Men hon fick inte återvända. Mamman hade gift om sig efter att hon blivit krigsänka. Den nye mannen ville inte ha hem barnen.

Själv var jag med om att föra hem krigsbarn tillbaka till Finland. Var tjugo år gammal då och omogen. Reflekterade inte alls över de här barnens känslor och öden. De var alla välklädda och hade fina resväskor. De hade haft det bra i Sverige, tänkte jag.

Marjatta kom till ett bra fosterhem hos tre ogifta systrar i Norje i Blekinge. Men hon var skadad både fysiskt och psykiskt. Hon hade legat på militärsjukhus med en svår skallskada. Hon var begåvad och blev omtyckt och utvecklades till en färgstark, till synes glad kvinna.

Hon blev polis och senare konstnär*. Hon lever i Karlshamn. Gör konst av allt hon ser och färgstarka målningar i olja.

Vi samtalade non stop i några timmar. Och vi var som två personer från olika planeter.

Marjatta, som inom sig bar orden ”icke älskad.” Och jag som var ”lilla gulle”.

Den sargade lilla Marjatta har fått bära med sig sina sår under hela livet. Hon lyckades bygga upp ett yrkesliv, där hon varit uppskattad och hon har erövrat sin guldklocka. Hon har skapat sig ett flödande liv inom konsten. Men såren finns där, även om de kanske inte mera ger sig till känna så ofta. Marjatta har kämpat.

Och så jag då? ”Lilla gulle”. Inte har jag tyckt att livet alltid varit så lätt, men inte kan jag påstå att jag kämpat.

Det är så både lärorikt och rikt att få lära känna varandra så här, och kunna se tillbaka på allt som format oss. Det blev ett givande möte.

Jag tycker mycket om Marjatta Titoff.

*”Färgglädje” av Marjatta Titoff. Akryl på duk.

.

.

.